Brev #3

Kära vänner,

Kanske har jag inte mycket att säga er. Jag vet inte hur många av er som finner någon glädje i att läsa dessa mina något triviala brev. Men jag ligger i min säng en söndagsförmiddag, lyssnar på slumpens ivriga bläddrande i mitt iTunes-bibliotek och har inget som pockar på min uppmärksamhet. Inga ofullbordade projekt, inga uppgifter som måste lösas, inga tider att passa. Jag har ett tomt ark framför mig, ett både bildligt och bokstavligt ark, och vad bättre sätt att nyttja det än att plita dessa rader till de människor jag tänker på?

Jag har nu bott i Glasgow i en vecka. En snabbt avhandlad handfull ordinära dagar för er där hemma, men för mig känns det redan som en lång tid. Mitt rum har utökat sitt spartanska möblemang något och känns redan helt inbott. Vägen till skolan känns invand och välbekant trots att jag ännu inte träffat varken lärare eller klasskamrater.

Igår köpte jag en grön kostym. Bara en sådan sak. En mörkt mossgrön kostym med grå kritstrecksränder. Kanske inte vad som stod högst på min behovslista, men när man hittar plagg med så perfekt passform för ynka £21 så är det svårt att argumentera emot tillfälligheternas försyn.

Igår var även en dag för galleri- och ateljébesök. Inledningsvis gick vi på rundtur i ett förfallet badhus där Jamie hjälpt en av Glasgows etablerade konstnärer att installera ett ljudverk. Vår guide berättade entusiastiska anekdoter om ockupationer och protester som till slut lett till att badhuset nu ska renoveras istället för att rivas. Själv fascinerades jag mest av flagnande färg och spruckna kakelplattor.

Efter badhuset kom vi till en före detta spårvagnshall där bandet Throbbing Gristle och konstnären Cerith Wyn Evans installerat den helt fantastiska ljudskulpturen A=P=P=A=R=I=T=I=O=N – en roterande mobil med runda speglar, som också fungerar som ”ljud-spotlights” och via ultraljud sänder ut koncentrerade ”strålar av ljud”. Svårt att förklara effekten i ord, men det var verkligen som att gå in i en skog av ljud, där man trots det jättelika rummet fick illusionen av att ett ljud kom just från ett specifikt hörn uppe i taket, för att sedan glida över till en av speglarna och därnäst överröstas av ett ljud från andra änden av hallen. Alldeles förtrollande.

Sedan gratisöl på vernissagefest i Jamies bror Neils ateljékollektiv och slutligen ett kort besök på en dålig klubb i the Vic.

Jag har börjat frottera mig med andra exilskandinaver också. Danskarna verkar vara i majoritet, och Hans Peter har introducerat mig för ett par, men jag har även mött ett par svenskar. Dels Katja som ska plugga fotografi och dels Magnus, som en gång i tiden gick på Dômen och som nu har tagit sin examen, men hänger kvar i staden.

Avslutningsvis vill jag kasta ut ett litet lockbete för dem av er som är nyfikna på att själva utforska min nya hemstad. Reser man med enbart handbagage (10 kg packning räcker gott för ett par dagar i Glasgow) och väljer sina dagar med omsorg kan man likt den förtjusande Julia åka både fram och tillbaka med Ryanair för den mycket blygsamma totala summan av 130 svenska kronor. Detta kombinerat med ett rymligt golv här i mitt rum och billigare öl kan leda till att ni mycket väl kan komma att spara pengar på att besöka mig istället för att tillbringa valfri hösthelg på Kings Head och Nefertiti.

högaktningsfullt

eder

Petter

Vägen till skolan på natten.