Alldeles plötsligt är jag i Glasgow. Den senaste veckan har allt hänt väldigt snabbt och jag har en smula nonchalant låtit förändringens vågor skölja över mig. Lätt bakfull tjuvåkte jag tåget från flygplatsen in till min nya stad med mitt flyttlass i en brun luggsliten, väska, vägande 15 kg på hektot när. Det kunde inte ha börjat mycket bättre.
På centralstationen mötte jag Jamie. Jamie är en tanig, blek irländare med långt svart lockigt hår i tofs och fjunigt skägg. I avklippta jeans och lutad mot en ljusblå crescent-cykel gav han ett lågmält nördigt första intryck. Jamie är 25 år och börjar tredje året på Environmental Art nästa vecka. Han har ett stort skrivbord fullt av sladdar, mikrofoner och ljudalstrande manicker, är avslappnat vänlig, mycket hjälpsam och har en lätt sardonisk humor. Jamie har annonserat ut ett rum i lägenheten han hyr tillsammans med två tjejer. Därför mötte jag honom.
Vi promenerade långsamt genom centrum, köpte en kaffe och en bagel på ett kafé och pratade om staden. Överallt var folk, trummor och säckpipor ute och sjöd i den gassande solen. Jamie påstod sig knappt känna igen Glasgow och varnade mig för att vänja mig vid denna stämning. Jag sa att jag gärna startar i en illusion och gradvis förpassas in i verkligheten.
Lägenheten ligger väldigt nära centrum, men precis i kanten av det som kallas West End – ett område som till väldigt stor del befolkas av studenter och invandrare. Lite som Biskopsgården alltså, fast utan tydliga förortsmarkörer som betongkomplex och asfaltstorg. Här bor man istället i ljusa stenhus i enkel viktoriansk stil. Visserligen rejält nedgångna och skräpiga, men samtidigt med eleganta dörrar och små trädgårdslotter. Insidan är samma blandning av högt och lågt. Rummen är rejält stora och ljusa, med högt i tak, bastanta trädörrar och stuckaturer. Men väggarna är fulla av sprickor och tapetrevor, dosor och sladdar hänger uppgivet ut från sina fästen och trapporna är minst sagt ostädade. Med andra ord en idealisk bostad för aspirerande konstnärer. Särskilt de manshöga fönstren är rent knark för en före detta pelarsalen-boende.
”So, do you want the room?” undrade Jamie. ”Yes” sa jag. ”Good” sa han och hällde upp två små muggar scotch för att fira. Livet är lekande lätt när man tar det som sådant. Lite senare kom Jamie in i mitt stora, tomma rum med en inflyttningspresent han hittat på gatan några dagar tidigare; en liten, men fullt fungerande stereo och ett par medelstora högtalare. En överflödig läsfåtölj från sitt eget rum donerade han också. Förutom detta har jag nu ett litet, litet skrivbord, en ful, men funktionell säng, och två garderober. Jag är mer än nöjd.
Efter en kort stunds vila fick jag möta en till av mina samboende. Kirsty är en söt, virrig, mörkhårig tjej som ska påbörja sitt fjärde och sista år på designprogrammet med inriktning illustration. Hon försjunker i sms och böcker och kastar sig sedan halsbrytande in i våra konversationer med entusiastiska men ofta lätt malplacerade utvikningar. Tillsammans med Zephyr – Jamies flickvän som bor i lägenheten under oss (hela vårt hus är fullt av folk från skolan, och ett visst mingel mellan lägenheterna verkar förekomma) – åt vi en torftig tomatsoppa och sedan mötte jag, Jamie och Zephyr upp med vår danska granne Hans Peter för att gå ut. Vi gled på varsin cykel genom en beckmörk Kelvingrove Park och har ni sett Bat For Lashes’ video till ’What’s A Girl To Do’ så har ni en bra referensbild där. I murvalven under järnvägen ligger en rad gallerier där vi fick oss ett par gratis öl, kollade ett par välgjorda och vackra videoverk och hälsade på mer folk än vad jag kommer ihåg. Jag är väldigt exalterad över att vara i en stad med en riktig, levande konstscen. Jamie har berättat om vänner som brutit upp sina golv för att kunna ha utställningar i husgrunden och andra som arrangerat gigantiska projektioner i rivningshus. Det är också fantastiskt spännande att flyktigt träffa massor av människor nu och veta att flera av dem inom kort säkert kommer bli viktiga pusselbitar i min nya bekantskapskrets.
I skrivande stund dök Laura, den fjärde lägenhetsinvånaren, upp. Hon kom just idag tillbaka från sommaruppehället i hennes föräldrahem i norra England, och är alldeles sprickfärdig av glädje över att vara i Glasgow igen. Liksom Kirsty ska hon påbörja sitt avslutande år på designutbildningen. De är 21 år och har båda uttryckt oro över att utexamineras vid en så ung ålder. Men Laura verkar långt ifrån neurotisk över det. Hon pratar och skrattar nu oavbrutet i köket tillsammans med tre av hennes klasskompisar som kom på besök.
Alla här verkar lika överrumplade av det vackra vädret. Själv känner jag mig överrumplad av allt. Från underbara dagar med J. i de norska fjällen, till en strålande avskedsfest i Pelarsalen, och nu en nästintill perfekt landning i min nya hemstad. Allt som allt ser jag det som en läxa i vikten av slarvig planering och ett oförutsägbart liv.
Så, mina vänner, det blev ett långt, kanske rentav långrandigt, första brev. Det är inget ni ska vänja er vid. Oförutsägbarhet. Glöm inte det. Oförutsägbarhet.
förtröstansfullt
eder
Petter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar