Brev # 29

Hej igen

Klockan är 5 på söndagsmorgonen, och alla hotellgästerna har gått och lagt sig, så jag tänkte jag kunde skriva er höstens första brev här i mitt lilla receptionsbås.

Skolan börjar på tisdag. Efter drygt tre månaders lov känner jag både lättnad och oro över att sätta igång igen. Det har varit en tuff sommar. Jag tänker tillbaka på ett mörkt vortex av ångest och skuldkänslor och ger upp om att reda ut vad som egentligen hände. Jag sugs inte nedåt längre i alla fall. Frestas att påstå att jag snuddat vid botten under sommaren och sparkat mig uppåt igen, men dels är det en illa sliten aforism, och dels är den säkerligen osann. Botten når man inte så lätt, inte ens när man helt förlorar greppet om sig själv i samma veva som man sårar någon annan.

Jag träffar Jo och ser smärtan i hennes ögon, men vi pratar om vad vi gjort sedan sist, vad vi har för planer för kvällen, hur vi känner inför våra nya ateljéplatser, och beter man sig som att det är naturligt att bara vara vänner kanske det till slut blir det.

Men, nej, jag är verkligen inte i någon drömposition för att påbörja sista året av min examen. När ångesten skymmer sikten åt alla håll finns inte så mycket plats för kreativa tankar, så jag är närmast nollställd vad gäller konsten. Får väl försöka vända det till något positivt. Börja från scratch igen. Jag vet ju att allt känns hanterligt så fort jag får fullt upp. Har organiserat dagliga filmvisningar för hundratals konstskolenykomlingar den senaste veckan och återvunnit lite av min självbild. Dricker öl i vår nya studentkår, återser gamla ansikten och påminns om att jag har en plats här i Skottland trots allt.

Mitt nattportierpass lider mot sitt tysta, trötta slut. Snart skiftar Glasgowhimmelen från svart till grått igen och jag kan promenera hem för några timmars förmiddagssömn. Garnetthill klockan 8 en söndagsmorgon är öde, liksom urblåst, och varstans fläckat av lördagsnattens rester. Känslan av att ha genomlevt något. En suddig obehaglig dröm som övergått i ett färglöst men välbekant uppvaknande.

Innan jag somnar tänker jag på Hornkullens silvergruva och natten jag tillbringade där. De mystiska fågellätena från den kolmörka tallskogen. Hur ensam jag kände mig. Hur tillfreds i ensamheten.
Jag tänker på att simma naken i en svensk skogssjö. Sedan krypa in i ett enmanstält och höra vågkluck och nattljud genom mörkblått tyg. Tanken frigörs från oron. Det här är vägen ut ur min förbannade tid.

Kärlek är en restprodukt från förlorade sammanhang.

mvh

Petter

Brev #28

Kära vänner,

Äntligen får jag tid att skriva detta, den tredje terminens enda brev till er. Jag har aldrig i mitt liv haft så lite tid för mig själv som de senaste två månaderna. Det händer mycket i skolan på våren varje år, men i år har jag ju dessutom haft Jo att portionera en stor del av mitt fokus på. Detta att ha flickvän är ju i sig ganska så ovant för mig, men att dessutom ha henne som klasskamrat, ateljégranne och relativt nära boende gör att situationen blir än mer omtumlande, och – om jag får lov att uttrycka mig så negativt om något så fint – rentav jättesvårt att anpassa sig till. Ibland blir jag rädd att jag helt tappar bort mig själv i processen. Och Sverige. Trots att allt som händer här är övervägande positivt och underbart så längtar jag plötsligt hem rejält. Men jag har ju beslutat mig för att tillbringa lejonparten av sommaren här i Skottland i år, så jag hoppas ni inte glömmer bort mig, och att så många som möjligt av er tar tillfället att komma över på besök.



Vår i Glasgow


Jag har ju tänkt hitta ett jobb också, men det tiotal ansökningar jag hittills fått ut har inte gett något än, och med de senaste veckornas slutspurt i skolan har jag inte haft varken tid eller energi över för flera. Den ekonomiska situationen börjar bli riktigt prekär.

Men för att stämma om skällan och vända på myntet; låtom oss tala om skolan! De sista veckorna i ateljén var alldeles fantastiska. Förlängda öppettider, ett par tillfredsställande projekt och fint väder ledde till så här glada miner ute på brandtrappan, nästan dagligen:



Terminen är nu i stort sett över. Jag har fått två mycket smickrande betyg; A5 för mitt ateljéarbete och A4 för min uppsats, om nu det säger er något överhuvudtaget. Bra är det i vilket fall. Och de senaste två veckorna har jag hjälpt avgångseleven Josh bygga en bastu och ett växthus i spännande symbios inför den stora avgångsutställningen som äger rum om två veckor. Tills dess ska jag nu fokusera på jobbsökande och tecknande på mitt senaste animationsprojekt.

Jag och Jo åkte förresten till Wales en helg, för att närvara på Joannas farbrors bröllop. Vi bodde allihop på världens finaste hotell, ensligt beläget ute vid Pembrokeshires makalösa klippkust. Bröllopet var bedårande, Monks-släkten uteslutande vänlig, musicerandet oupphörligt och bröllopskvällens ceilidh totalt utmattande. Här följer några favoritbilder från denna fantastiska plats, men för mer visuellt berättande rekommenderar jag mitt facebook-album, som alla borde kunna komma åt här.



Hotellet

































Ja, jag badade. I havet. Det gjorde ont.






Så ja, för att sammanfatta tredje terminen; fullspäckad, svårhanterad, men överlag fin.





Mina bidrag till terminens filmposters


Var inte främlingar

eder

Petter

Brev #27

Kära vänner,

Vad kan jag säga? Jag har alldeles försummat detta hörne av min bloggosfär i år. Jag tror att jag skyller på hur upphackad terminen varit hittills. Först var jag bara i Glasgow två veckor innan jag åkte tillbaka till Göteborg för att föreläsa på Dômen om konstskoleansökningar och Glasgow School of Art. Sedan var jag här några veckor innan jag under vår 'Reading Week' tog flyget över Atlanten för att hälsa på min flickvän Jo i Calgary, Kanada. Och nu är det bara två veckor kvar av terminen innan jag kommer till Götet igen den 18:e mars.


Vi tittade till de rockiga bergen

De var la fina

Men låtom oss fokusera på Glasgow. Det är mestadels grått och deprimerande här den här tiden på året, men jag håller mig rejält sysselsatt medan jag väntar på att Jo ska komma tillbaka från sin utbytestermin. Har förutom alla möten jag redan går på nu även engagerat mig i vår filmklubb Big Screen, där jag och fyra andra väljer filmer som vi visar gratis för hela skolan varje tisdag. Förrförra veckan hade vi David Shrigley som gäst och han visade en bunt av sina animationer. Skoj att hänga i baren med världskändisar.


David visar sin storyboard för What Happens After You're Dead





Två posters jag tecknat och designat för Big Screen


Har även på allvar dragit igång vår läsgrupp, så en söndag som den här tillbringar jag med diverse texter, både för diskussion med mina klasskamrater, och för min kommande uppsats "A History of Progress".

Jag har förresten landat ett drömjobb; köp aprils nummer av Faktum så får ni läsa fyra korta musikrecensioner författade av undertecknad! Lönen är dock blygsam, så betalda jobb står fortfarande högt på listan över saker jag borde ta tag i snarast. Hur jag ska organisera min sommar börjar bli en ganska tyngande frågeställning. Jag vill vara i Sverige, jag vill vara med Jo, jag måste jobba, jag vill besöka både England, Finland och Serbien. Hur ska det gå ihop? Antagligen gör det inte det, men jag och Jo har börjat snegla på Norge som den potentiella frälsningen... Har ni andra tips så lägg det på mig (taskig svengelska)!

Konstmässigt har jag på uppmaning av mina lärare undvikit storslagna projekt denna termin och ägnat min ateljétid åt experiment och skissande. Nedan en skissartad installation jag gjorde i vår klassutställning häromveckan:




Ja, nu har ni blivit bristfälligt uppdaterade. Kanske kommer det ett brev till innan den 18:e, men jag skulle inte hålla andan om jag var ni...

För Sverige emot tiden

eder

Petter

Brev #26

Kära vänner

Det här är sista brevet från Skottland detta år. Ikväll tar jag tåget till Edinburgh, och tidigt imorgon flyget till Göteborg. Vill berätta om senaste veckans himmelska tillvaro, men gör det med tio vinterbilder. Glasgow har sällan varit så vackert.




















Det här är Harrison Ford. Han levde i vårt kök. Först på diverse hyllor, sedan - efter infångandet - i en plexiglasinhängnad. Sorgligt nog dog han igår. Han var bra på att hoppa.


Snart ses vi! Och för er jag inte ser innan jul; en liten hälsning från skugg-Louis:




stämningsfullt

eder

Petter

Brev #25

Kära vänner,

Jag bringar glada nyheter från ett snötäckt Glasgow. Jag gjorde det! Tusan djävlar om jag inte gick och gjorde det! Det krävde ett antal 12-timmars-dagar i skolan, ett par sönderrivna händer, ett par överansträngda armar och massor av hjälp från mina vänner, men känslan när min lervägg var på plats var lätt värt allt arbete. Den här utställningen; med tre av mina mest ambitiösa konstverk hittills, är lätt det mest triumfatoriska ögonblicket i min korta konstkarriär. Den äldsta idén (Return) har funnits i min skissbok i två år snart, och jag har fokuserat hela den här terminen på att planera och förbereda för de tre dagarna utställningen var öppen, så jag är extremt stolt över att jag lyckades genomföra allt planenligt och till ett icke försumbart bifall. Återstår att förvara och förvalta ett halvt ton lera och 600 liter jord...









Vill ni se mer bilder från installationen rekommenderar jag en titt i min konstblogg.

Veckan innan utställningen var vi i London med klassen. En resa kantad av smärre missöden, såsom glömda biljetter, sjukdom, mardrömsbussfärder, etc. Men också några fina utställningar (Kiefer! Kiefer! Kiefer!) och en massa skoj. Det är konstigt att minnas nu hur obekväm och felplacerad jag kände mig förra året vid den här tiden, för jag tycker otroligt mycket om min klass och det är inte många timmar jag har över för mig själv numera.

Med risk för att göra er svartsjuka måste jag också informera om att jag blir kvar här till den 15:e december, inte den 8:e som jag tidigare sagt till en del av er. Några olika anledningar därtill, varav en är en grupputställning jag vill delta i. Jag kompenserar er dock genom att återvända till Göteborg för en helg endast två veckor efter att mitt jullov slutar den 3:e januari. Detta för att prata på Dômen.

Jag försäkrar er om att jag saknar er och staden GBG mycket. Tittar på följande video då och då för att bli varm inombords:



Vanliga häslningar

eder

Petter

Brev #24

Kära vänner,

Nu har jag försummat min bloggosfär alltför länge. Därför skriver jag nu till er för att annonsera uppdateringar i inte mindre än alla mina bloggar. Där finns nya inspirerande/konfunderande citat i Pränt, ett par bilder från en experimentell skissutställning jag organiserade i konstbloggen, en lång pretentiös uppsats från i våras och ett sporadiskt kapitel i Rim & Reson, och förstås, eftersom det är måndag, en ny Måndagslista på Topp 5. Återstår således den allmänt adresserade journal ni för närvarande konsumerar.

Det var så länge sedan jag skrev till er så jag är rädd att en summering av den passerade tiden inte är möjlig utan någon form av monoton uppräkning, och det greppet vill jag undvika. Summan av den så omskrivna kardemumman är i alla fall att jag mår oförskämt bra. Jag hyser nästintill hopp om att slippa höst/vinter-svacka i år. Anledningen därtill är lika enkel som genialisk; jag är upptagen. Mer kan man kanske inte önska av livet än att distraheras av göromål medan det pågår. Ge mig ett antal möten med skolledning, studentkår och klass, ge mig föreläsningar och fester, ge mig ett rejält kreativt projekt att fylla ateljén med; och jag trivs med mig själv.

Men någon mer specifik episod vill jag förstås dela med er. Till exempel min fantastiska födelsedag. Förutom ett överflöd av gratulationer som jag vill tacka ödmjukast för, bjöd dagen även på en lägenhetsfest av bästa kaliber. Jag ångrar att jag inte tog några kort, för det blinkande DJ-båset i mitt rum, det i 5-6 timmar fullproppade dansgolvet, morgontimmarna i köket, och kanske även det övergivna slagfältet dagen efter var väl värda att förevigas. Förutom de flesta av mina Glasgowvänner och lite blandat konstskolefolk kom även Albin upp från Leeds för att delta. Jag var så glad, så glad.

Ni har varit dåliga med just besöken tycker jag. Och nu verkar Ryanair av någon anledning ha slutat flyga GBG - Glasgow. Men man kan få lika billiga biljetter till Edinburgh, och därifrån kostar det bara en hundring med tåget till Glasgow. Så kom, för sjutton!



I ateljén bygger och planerar jag mitt mest ambitiösa konstverk hittills, vilket ska installeras i skolgalleriet den 22:a november. Nervositet och sömnlösa nätter övergår i upphetsade självförtroendekickar när pusselbit efter pusselbit faller på plats. Man kan få tag på så mycket – t.ex. nästan ett halvt ton gratis lera – i Glasgow om man bara tar tag i folk och saker. Har även blivit inbjuden till en grupputställning i slutet på terminen, så det är inte många stunder då jag känner att jag kan sitta ner och tänka på annat.



Men nästa vecka åker klassen till London över veckoslutet, så då tvingas jag till paus. Ska svänga förbi Newcastle på nervägen och se en utställning med Anselm Kiefer; en av mina stora idoler i konstvärlden. Får ni förresten möjlighet att se filmen Over Your Cities Grass Will Grow, som dokumenterar Anselms arbete och ateljéer, så gör det. Får ni rysningar så är ni på samma blad som mig vad gäller konst.

Häromdagen var det 5:e november igen, och Glasgow täcktes av krutrök till Guy Fawkes minne. Jag stod på brandtrappan utanför ateljén och försökte fånga fyrverkerierna med min kamera, men lyckades inget vidare. Ni kan bara urskilja några explosioner vid horisonten, men Glasgow uppifrån om natten är så fint så bilderna är värda publicering i alla fall:









Det var nog allt för idag. Nu ska jag klippa hönsnät.


om och om igen

eder

Petter

Brev #23

Kära vänner

Här sitter jag i ateljén en lördagsförmiddag, lyssnar på Dave Brubeck och trivs. Det finns en rad anledningar till denna trivsel, men låt oss börja med den redan nämnda; min nya ateljéplats. Så här ser den ut:

Jag har flyttat ut ur the Mackintosh-building, upp för en backe och in i J.D. Kelly-building. Vi är fjorton från vår klass som huserar i en korridor här på översta våningen. Under oss finns två våningar grafikverkstäder, och via en korridor i källaren är vi även förbundna med fotograferna i the Richmond-building. Dessa byggnadsnamn betyder förstås väldigt lite för er som inte varit i Glasgow eller studerat skolkartan noga, så låt mig istället räkna fördelar. För det första så slipper vi turister, förstakluddare och andra störningsmoment som kryllar runt i the Mack. Förutom oss fjorton tredjeårsmålare så finns på denna våning endast några screentryckare och i rummet bredvid mitt, lustigt nog, svenska Nina, som gått på fotohögskolan i Göteborg, känner Vladimir (en av lärarna på Dômen) och jobbat på sin doktorsavhandling här i Glasgow i 5 år. Vi kan med andra ord rå oss själva, och har till och med egna vattenkokare och en kaffemaskin. För det andra så är våra ateljéer mer som rum, vilket jag med min nuvarande arbetsprocess uppskattar väldigt. Resten av klassen är kvar i Mack, i tre stora salar, och medan deras utrymmen är större i år, takhöjden magnifik och ljuset flådigt, så är jag ändå glad att slippa känslan av att sitta i ett bås, med öppna passager till 10-15 andra ateljéplatser. Här i J.D. Kelly delar jag mitt rum med Rebecca och Karen, men som synes på bilden ovan är mitt utrymme ändå rätt avgränsat och tjejerna är toppen som grannar. Det hela har helt enkelt en mysfaktor som the Mack saknar. Ännu en fördel, för att inte säga lyx, är utsikten här. Så här ser den ut genom mitt fönster från där jag nu sitter:

Och så här ser den ut från brandtrappan alldeles utanför min plats, där vi tillbringar mycken tid med våra tekoppar i hand:

En fjärde bonus, som jag troligen kommer få anledning att återkomma till längre fram, är trappan som leder upp till taket...

Den enda egentliga nackdel jag kan se med att ha min ateljé här uppe är att jag är lite längre ifrån the Vic, caféterian, träverkstaden och alla de aktiviteter som är centrerade kring Mackintosh. Men detta vägs upp av en ytterst trevlig tendens så här i början av terminen. Mina kamrater och jag är nämligen extremt taggade för att ta saker i egna händer och starta allehanda projekt. Inte minst börjar jag själv äntligen etablera mig i den nätspinnande spindelroll jag trivs så bra i. Jag är numera klassrepresentant och har instigerat veckomöten, där vi förutom att diskutera frågor jag behöver ta upp med lärare och ledning också planerar "student-led crits" (jag orkar inte översätta alla begrepp, ni fattar), läsgrupper och egna grupputställningar utanför skolan. Vi kommer ta över helt enkelt. Våra tre nya lärare har jag hittills bara sett vid första introduktionsmötet, och årets H&C verkar bara handla om att förbereda sig för uppsatsskrivandet nästa år, så vi fyller ut utbildningen på egen hand!

Vad gäller min egna konst så har jag bokat Vic-galleriet för 22-25 november, då jag om allt faller på plats kommer bygga en smått megalomanisk installation vilken det mesta av min ateljétid nu går åt till att planera. Ni är alla hjärtligt välkomna att komma över och beskåda min triumf/mitt nederlag.

I övrigt är Glasgow nästan för levande så här i höstens början. Vernissager, workshops, filmklubbar, lägenhetsfester, konserter, föreläsningar... Hade jag inte börjat tacka nej till aktiviteter hade jag knappt fått någon tid över för mig själv.

som fisken i det proverbiala vattnet

eder

Petter


P.S.
Ville bara dela med mig av den idyll av hemtrevnad som mötte mig i köket vid hemkomst. Hans Peter är på besök och polerar undersidan på sin älskade cykel, sjungandes "You are so beautiful!", medan Jamie lagar helgpizza efter att ha ätit olika varianter av "spicy beans" i en veckas tid.



D.S.