Brev #2

Kära vänner,

Jag är precis tillbaka från min första viktiga investering här i Glasgow. En flaska Macallan Fine Oak Single Malt, 10 år gammal, för £28.99 tronar nu på mitt ödsliga, men numera rentvättade, trägolv.

Övriga smärre nyheter från dessa mina första, stillsamma dagar i stan är att jag numera är officiellt enrollerad på Glasgow School of Art, jag har fått ett studentkort och jag har gjort mina första besök i huvudbyggnaden och studentbaren. Den senare lovar gott, med långsträckt bardisk, billig lunchmat, stor golvyta, scen och klubbar nästan varje natt. Den förra firar 100-årsjubileum i år och är faktiskt värd en god del av sitt goda rykte. Jag hade sett The Mackintosh Building på bild innan och inte varit fullt så tagen som omgivande texter tycktes förutsätta att jag borde vara. Men när man väl står framför den så är det faktiskt en mäktig och imponerande annorlunda byggnad.

"The best building in Britain in the past 175 years"

Klasskamrater har jag inte mött några än. Har vid registrering och andra småaktiviteter funnit mig lite av en outsider bland hundratals så kallade "freshers" där framför allt den mycket unga medelåldern frapperat mig något. Och förutom att stå i kö till olika registreringsbord, samt åhöra en allmän introduktion i en biosalong, så är den enda övriga programpunkt jag deltagit i en filmvisning av Art School Confidential (en pinsamt usel klichékomedi), som inte inbjöd till mycket mingel.

Kanske tar jag mig till kvällens gratisklubb i the Vic (studentbaren), men dels har svininfluensan börjat fingra på mig (OBS: skämtsamt menat. Det är bara en lätt förkylning mamma!), och dels trivs jag så oerhört bra här i vårt hus. Persongalleriet har utökats något, då ytterligare två av grannarna direkt undertill anlänt; Slim och Abby bor alltså där tillsammans med Zephyr och Hans Peter, och vi åt alla en god trerätters vegetarisk middag i deras kök igår. Särskilt den blonda afro- och glasögonprydde dansken Hans Peter har jag stort utbyte av, och Zephyr med sin entusiasm för mat, ekologiskt hushåll och Animal Collective är väldigt lättpratad. De framstår förresten alla som alltmer älskvärda personer, och kvällen avslutades fint med en kopp varm mjölk uppe i vårat kök tillsammans med Kirsty, allt tydligare utkristalliserad som en klassisk engelsk mystant i juniormodell, som säger "Oh dear" eller "Bless him" efter var och varannan mening. Samtal pågår också om husdjur att ha på vår lilla bakgård. Det lutar åt höns, men även wombat och sengångare har varit på tapeten. Jamie vill helst ha ett djur som kan slåss för sin mat.

Solen fortsätter skina och jag blir mer och mer bekant med de närmsta omgivningarna. Då skolan ligger knappt 5 minuters promenad bort har jag inte rört mig i stora cirklar än, men jag unnar mig lyxen att ta det så sakteliga. Jag känner mig för övrigt ofta trött och tung i huvudet. Om det är kopplat till värken i min hals eller om det har mer att göra med annorlunda luft och ständiga språkbyten (mycket Skype nu. Lägg till mig vet jag!) låter jag vara osagt, men det leder mig nu mot min säng att där avnjuta John Field i mitt rums fantastiska akustik.

tacksamt

eder

Petter

En mycket stor dörr, för mycket små människor.