Brev #5

Kära vänner,

Här ett kort brev, för att förmedla ett vackert ögonblick som just inträffade under min första riktiga danskväll här i Glasgow. Scenen: The Vic, två våningar öppna, andra våningen ett riktigt fulländat dansgolv. Ruggigt kompetent DJ på scen, animerad filmbackdrop och ett par hundra svettiga människokroppar. Snyggt inmixad mellan Michael Jackson och Prince tycker jag mig plötsligt höra en falsett jag har en något mer personlig relation till. Nej men är det inte... den där tjejen från The Similou? Jo. Visst är det allas vår Erik "Jesse" Niklasson som framför Plejs doldis till dunderhit 'Give It To Me Baby'. Publiken studsar som galna och jag försöker ropa till mina bekanta att "That's one of my best friends singing!" Jag vet inte om någon förstod det, men så var det. Göteborg i mitt hjärta.

lätt berusat

eder

Petter

Brev #4

Kära vänner,

Efter en näst intill överpositiv första vecka var det hög tid för ett par smärre besvikelser när skolan äntligen satte igång igår. Den första kändes av vid tilldelningen av plats. Jag tittade in i ateljélokalerna redan i måndags och tyckte det såg helt okej ut, med stora salar avdelade av lägre skiljeväggar till hyfsat rymliga ateljéskrymslen. Men, visade det sig, ett skrymsle per person var alltför optimistiskt tänkt. Snarare 3-4 platser i varje rumliknande utrymme. Med andra ord är min ateljé för det närmaste året ca 2 meter vägg med ett litet skrivbord framför. Väggen till höger tillhör den glada krabaten Rongwei och väggen till vänster står det Laura på, men hon har ännu inte dykt upp. Tilläggas skall att det totalt i salen är 19 stycken ateljéplatser, och att skiljeväggarna på intet sätt är allomgärdande eller ljuddämpande.

En närbesläktad besvikelse gäller storleken på klassen. Detta är nämligen bara en av våra tre salar. Totalt är vi således 65 personer, utbytesstudenter inräknat. Det är fler personer i en klass, en årskurs, än vad som går på hela Dômen. Vad jag förstått så verkar vi ha tre lärare, och möjligtvis ett eller två gästlärarbesök, under hela året. Jag vill inte underskatta dem, men visst känns det som att de gapat efter en smula mycket?

Nåväl, med en sådan tuff arbetsfördelning framför sig så får man ju anta att lärarkåren lagt stor vikt vid planering och organisering för bästa möjliga utnyttjande av tiden? Nja, riktigt så har man nog inte tänkt heller. I fredags hade jag fortfarande inte träffat en enda lärare eller klasskamrat och inte heller fått något besked överhuvudtaget om var eller när jag förväntades närvara den här veckan, så jag gick till Registry och hörde mig för. De svarade mig ärligt att de egentligen inte hade någon aning, men att det alltid brukade fungera likartat och om jag bara infann mig i Mackintosh Building kl. 9 på måndagen så skulle det finnas lappar och personal på plats. Nä, det fanns det nu inte, men då vi var en handfull förvirrade nya andraårselever som dök upp där så improviserades snabbt en liten rundtur, som i sin tur avslöjade en lapp längre in i byggnaden där det stod att läsa att andra året skulle träffas först dagen efter kl. 10.30. Sagt och gjort, då träffades vi allihop. Inte i en av föreläsningssalarna som man kanske skulle tippat, utan i en av ateljésalarna. Ni minns; rummen med en mängd skiljeväggar i. 65 elever och tre lärare. I en labyrint. Lyckligtvis var det nu inte mycket information som skulle skrikas ut, men senare under eftermiddagen lovades tidsscheman magiskt dyka upp på våra respektive skrivbord.

Nej. Det gjorde de inte. Där låg en lapp med en närmare beskrivning av kursens mål, men inga tidsangivelser. Jag försökte i alla fall dyka upp i skolan i någorlunda god tid i morse, bara för att upptäcka att vi var, och förblev under dagen, inte mer än 3-5 personer som tänkt likadant i vår sal. En av lärarna dök upp och förklarade att den här första veckan var tänkt som en ganska avslappnad start och uppmanade oss att mest göra oss hemmastadda i byggnaden. Men ett schema fick vi i alla fall. Där står att läsa att nästa onsdag har vi nya elever en introduktionsföreläsning. Kommer sitta fint med den riktiga (?) introduktionen då, efter Central Induction tisdag förra veckan, och 2nd year Induction nu i tisdags. En riktig 1-2-3 punch alltså, om än en smula utdragen.

Sådär ja, nog med det sarkastiska gnällandet. Det finns förstås motvikter. Lärarna har gett ett väldigt gott intryck, de verkar kamratliga och lättillgängliga och de flesta äldre elever jag pratat med lovar att tar man bara tag i lärarna och gör tydligt vad man intresserar sig för så ger de mycket tillbaka. Tryckverkstäderna är välförsedda och inbjudande, biblioteket är välfyllt, och det har utlovats mycket krokiteckning i de helt underbara krokisalarna. Ett par klasskamrater har jag också fått god kontakt med. Så kommer jag bara igång och sätter upp lite egna mål så ska jag nog kunna vända de flesta besvikelser till min fördel.

Med önskan om välgång och lycka

Eder

Petter

Min ateljéplats

Brev #3

Kära vänner,

Kanske har jag inte mycket att säga er. Jag vet inte hur många av er som finner någon glädje i att läsa dessa mina något triviala brev. Men jag ligger i min säng en söndagsförmiddag, lyssnar på slumpens ivriga bläddrande i mitt iTunes-bibliotek och har inget som pockar på min uppmärksamhet. Inga ofullbordade projekt, inga uppgifter som måste lösas, inga tider att passa. Jag har ett tomt ark framför mig, ett både bildligt och bokstavligt ark, och vad bättre sätt att nyttja det än att plita dessa rader till de människor jag tänker på?

Jag har nu bott i Glasgow i en vecka. En snabbt avhandlad handfull ordinära dagar för er där hemma, men för mig känns det redan som en lång tid. Mitt rum har utökat sitt spartanska möblemang något och känns redan helt inbott. Vägen till skolan känns invand och välbekant trots att jag ännu inte träffat varken lärare eller klasskamrater.

Igår köpte jag en grön kostym. Bara en sådan sak. En mörkt mossgrön kostym med grå kritstrecksränder. Kanske inte vad som stod högst på min behovslista, men när man hittar plagg med så perfekt passform för ynka £21 så är det svårt att argumentera emot tillfälligheternas försyn.

Igår var även en dag för galleri- och ateljébesök. Inledningsvis gick vi på rundtur i ett förfallet badhus där Jamie hjälpt en av Glasgows etablerade konstnärer att installera ett ljudverk. Vår guide berättade entusiastiska anekdoter om ockupationer och protester som till slut lett till att badhuset nu ska renoveras istället för att rivas. Själv fascinerades jag mest av flagnande färg och spruckna kakelplattor.

Efter badhuset kom vi till en före detta spårvagnshall där bandet Throbbing Gristle och konstnären Cerith Wyn Evans installerat den helt fantastiska ljudskulpturen A=P=P=A=R=I=T=I=O=N – en roterande mobil med runda speglar, som också fungerar som ”ljud-spotlights” och via ultraljud sänder ut koncentrerade ”strålar av ljud”. Svårt att förklara effekten i ord, men det var verkligen som att gå in i en skog av ljud, där man trots det jättelika rummet fick illusionen av att ett ljud kom just från ett specifikt hörn uppe i taket, för att sedan glida över till en av speglarna och därnäst överröstas av ett ljud från andra änden av hallen. Alldeles förtrollande.

Sedan gratisöl på vernissagefest i Jamies bror Neils ateljékollektiv och slutligen ett kort besök på en dålig klubb i the Vic.

Jag har börjat frottera mig med andra exilskandinaver också. Danskarna verkar vara i majoritet, och Hans Peter har introducerat mig för ett par, men jag har även mött ett par svenskar. Dels Katja som ska plugga fotografi och dels Magnus, som en gång i tiden gick på Dômen och som nu har tagit sin examen, men hänger kvar i staden.

Avslutningsvis vill jag kasta ut ett litet lockbete för dem av er som är nyfikna på att själva utforska min nya hemstad. Reser man med enbart handbagage (10 kg packning räcker gott för ett par dagar i Glasgow) och väljer sina dagar med omsorg kan man likt den förtjusande Julia åka både fram och tillbaka med Ryanair för den mycket blygsamma totala summan av 130 svenska kronor. Detta kombinerat med ett rymligt golv här i mitt rum och billigare öl kan leda till att ni mycket väl kan komma att spara pengar på att besöka mig istället för att tillbringa valfri hösthelg på Kings Head och Nefertiti.

högaktningsfullt

eder

Petter

Vägen till skolan på natten.

Brev #2

Kära vänner,

Jag är precis tillbaka från min första viktiga investering här i Glasgow. En flaska Macallan Fine Oak Single Malt, 10 år gammal, för £28.99 tronar nu på mitt ödsliga, men numera rentvättade, trägolv.

Övriga smärre nyheter från dessa mina första, stillsamma dagar i stan är att jag numera är officiellt enrollerad på Glasgow School of Art, jag har fått ett studentkort och jag har gjort mina första besök i huvudbyggnaden och studentbaren. Den senare lovar gott, med långsträckt bardisk, billig lunchmat, stor golvyta, scen och klubbar nästan varje natt. Den förra firar 100-årsjubileum i år och är faktiskt värd en god del av sitt goda rykte. Jag hade sett The Mackintosh Building på bild innan och inte varit fullt så tagen som omgivande texter tycktes förutsätta att jag borde vara. Men när man väl står framför den så är det faktiskt en mäktig och imponerande annorlunda byggnad.

"The best building in Britain in the past 175 years"

Klasskamrater har jag inte mött några än. Har vid registrering och andra småaktiviteter funnit mig lite av en outsider bland hundratals så kallade "freshers" där framför allt den mycket unga medelåldern frapperat mig något. Och förutom att stå i kö till olika registreringsbord, samt åhöra en allmän introduktion i en biosalong, så är den enda övriga programpunkt jag deltagit i en filmvisning av Art School Confidential (en pinsamt usel klichékomedi), som inte inbjöd till mycket mingel.

Kanske tar jag mig till kvällens gratisklubb i the Vic (studentbaren), men dels har svininfluensan börjat fingra på mig (OBS: skämtsamt menat. Det är bara en lätt förkylning mamma!), och dels trivs jag så oerhört bra här i vårt hus. Persongalleriet har utökats något, då ytterligare två av grannarna direkt undertill anlänt; Slim och Abby bor alltså där tillsammans med Zephyr och Hans Peter, och vi åt alla en god trerätters vegetarisk middag i deras kök igår. Särskilt den blonda afro- och glasögonprydde dansken Hans Peter har jag stort utbyte av, och Zephyr med sin entusiasm för mat, ekologiskt hushåll och Animal Collective är väldigt lättpratad. De framstår förresten alla som alltmer älskvärda personer, och kvällen avslutades fint med en kopp varm mjölk uppe i vårat kök tillsammans med Kirsty, allt tydligare utkristalliserad som en klassisk engelsk mystant i juniormodell, som säger "Oh dear" eller "Bless him" efter var och varannan mening. Samtal pågår också om husdjur att ha på vår lilla bakgård. Det lutar åt höns, men även wombat och sengångare har varit på tapeten. Jamie vill helst ha ett djur som kan slåss för sin mat.

Solen fortsätter skina och jag blir mer och mer bekant med de närmsta omgivningarna. Då skolan ligger knappt 5 minuters promenad bort har jag inte rört mig i stora cirklar än, men jag unnar mig lyxen att ta det så sakteliga. Jag känner mig för övrigt ofta trött och tung i huvudet. Om det är kopplat till värken i min hals eller om det har mer att göra med annorlunda luft och ständiga språkbyten (mycket Skype nu. Lägg till mig vet jag!) låter jag vara osagt, men det leder mig nu mot min säng att där avnjuta John Field i mitt rums fantastiska akustik.

tacksamt

eder

Petter

En mycket stor dörr, för mycket små människor.

Brev #1

Kära vänner,

Alldeles plötsligt är jag i Glasgow. Den senaste veckan har allt hänt väldigt snabbt och jag har en smula nonchalant låtit förändringens vågor skölja över mig. Lätt bakfull tjuvåkte jag tåget från flygplatsen in till min nya stad med mitt flyttlass i en brun luggsliten, väska, vägande 15 kg på hektot när. Det kunde inte ha börjat mycket bättre.

På centralstationen mötte jag Jamie. Jamie är en tanig, blek irländare med långt svart lockigt hår i tofs och fjunigt skägg. I avklippta jeans och lutad mot en ljusblå crescent-cykel gav han ett lågmält nördigt första intryck. Jamie är 25 år och börjar tredje året på Environmental Art nästa vecka. Han har ett stort skrivbord fullt av sladdar, mikrofoner och ljudalstrande manicker, är avslappnat vänlig, mycket hjälpsam och har en lätt sardonisk humor. Jamie har annonserat ut ett rum i lägenheten han hyr tillsammans med två tjejer. Därför mötte jag honom.

Vi promenerade långsamt genom centrum, köpte en kaffe och en bagel på ett kafé och pratade om staden. Överallt var folk, trummor och säckpipor ute och sjöd i den gassande solen. Jamie påstod sig knappt känna igen Glasgow och varnade mig för att vänja mig vid denna stämning. Jag sa att jag gärna startar i en illusion och gradvis förpassas in i verkligheten.

Lägenheten ligger väldigt nära centrum, men precis i kanten av det som kallas West End – ett område som till väldigt stor del befolkas av studenter och invandrare. Lite som Biskopsgården alltså, fast utan tydliga förortsmarkörer som betongkomplex och asfaltstorg. Här bor man istället i ljusa stenhus i enkel viktoriansk stil. Visserligen rejält nedgångna och skräpiga, men samtidigt med eleganta dörrar och små trädgårdslotter. Insidan är samma blandning av högt och lågt. Rummen är rejält stora och ljusa, med högt i tak, bastanta trädörrar och stuckaturer. Men väggarna är fulla av sprickor och tapetrevor, dosor och sladdar hänger uppgivet ut från sina fästen och trapporna är minst sagt ostädade. Med andra ord en idealisk bostad för aspirerande konstnärer. Särskilt de manshöga fönstren är rent knark för en före detta pelarsalen-boende.

”So, do you want the room?” undrade Jamie. ”Yes” sa jag. ”Good” sa han och hällde upp två små muggar scotch för att fira. Livet är lekande lätt när man tar det som sådant. Lite senare kom Jamie in i mitt stora, tomma rum med en inflyttningspresent han hittat på gatan några dagar tidigare; en liten, men fullt fungerande stereo och ett par medelstora högtalare. En överflödig läsfåtölj från sitt eget rum donerade han också. Förutom detta har jag nu ett litet, litet skrivbord, en ful, men funktionell säng, och två garderober. Jag är mer än nöjd.

Efter en kort stunds vila fick jag möta en till av mina samboende. Kirsty är en söt, virrig, mörkhårig tjej som ska påbörja sitt fjärde och sista år på designprogrammet med inriktning illustration. Hon försjunker i sms och böcker och kastar sig sedan halsbrytande in i våra konversationer med entusiastiska men ofta lätt malplacerade utvikningar. Tillsammans med Zephyr – Jamies flickvän som bor i lägenheten under oss (hela vårt hus är fullt av folk från skolan, och ett visst mingel mellan lägenheterna verkar förekomma) – åt vi en torftig tomatsoppa och sedan mötte jag, Jamie och Zephyr upp med vår danska granne Hans Peter för att gå ut. Vi gled på varsin cykel genom en beckmörk Kelvingrove Park och har ni sett Bat For Lashes’ video till ’What’s A Girl To Do’ så har ni en bra referensbild där. I murvalven under järnvägen ligger en rad gallerier där vi fick oss ett par gratis öl, kollade ett par välgjorda och vackra videoverk och hälsade på mer folk än vad jag kommer ihåg. Jag är väldigt exalterad över att vara i en stad med en riktig, levande konstscen. Jamie har berättat om vänner som brutit upp sina golv för att kunna ha utställningar i husgrunden och andra som arrangerat gigantiska projektioner i rivningshus. Det är också fantastiskt spännande att flyktigt träffa massor av människor nu och veta att flera av dem inom kort säkert kommer bli viktiga pusselbitar i min nya bekantskapskrets.

I skrivande stund dök Laura, den fjärde lägenhetsinvånaren, upp. Hon kom just idag tillbaka från sommaruppehället i hennes föräldrahem i norra England, och är alldeles sprickfärdig av glädje över att vara i Glasgow igen. Liksom Kirsty ska hon påbörja sitt avslutande år på designutbildningen. De är 21 år och har båda uttryckt oro över att utexamineras vid en så ung ålder. Men Laura verkar långt ifrån neurotisk över det. Hon pratar och skrattar nu oavbrutet i köket tillsammans med tre av hennes klasskompisar som kom på besök.

Alla här verkar lika överrumplade av det vackra vädret. Själv känner jag mig överrumplad av allt. Från underbara dagar med J. i de norska fjällen, till en strålande avskedsfest i Pelarsalen, och nu en nästintill perfekt landning i min nya hemstad. Allt som allt ser jag det som en läxa i vikten av slarvig planering och ett oförutsägbart liv.

Så, mina vänner, det blev ett långt, kanske rentav långrandigt, första brev. Det är inget ni ska vänja er vid. Oförutsägbarhet. Glöm inte det. Oförutsägbarhet.

förtröstansfullt

eder

Petter