Förra helgen åkte jag och Zephyr till Loch Lomond, ca. en timmes tågfärd från Glasgow centrum. Det var inte riktig skotsk vildmark, mer som en söndagspromenad vid Aspen, men det var skönt att komma utanför staden. Här är en viss kvantitet bilder därifrån, som dessutom äntligen täpper till den stora djurluckan i min blogg. Jag bedömer själv andras bloggar efter djurfrekvens, så det är inte mer än rätt att jag brer på med en bunt nu.
Idag tog jag en promenad i Botaniska trädgården. Den ligger inom bekvämt gångavstånd och jag har tittat in där förut, men först idag utforskat dess skrymslen. Parken är inte så stor, men full av lösspringande hundar, barn med badmintonrackets, videofilmande fäder och gråa ekorrar. Mysig stämning alltså.
En örtagård bland botaniken.
Självklart växer här en bunt mer eller mindre löjliga växter.
Antingen ett växthus eller ett vanligt hus med överdrivet många fönster...
I Palmhuset var det varmt och såg ut som i de flesta palmhus.
Guy Fawkes ande hänger tung över Glasgow i form av fyrverkerirök. Mitt i bombardemanget har jag varit på spelning med Mew. Tredje konserten på mindre än en vecka (...varav två varit danska! Hade inte upplevelsen varit så uteslutande positiv hade jag frestats citera överläkare Stig Helmer) och faktiskt den bästa. Inför Grizzly Bear i måndags hade jag lite för höga förväntningar, plus att en tilltagande huvudvärk grumlade intrycket. Det var ändå en mycket bra konsert, och St. Vincent som förband var ungefär så underbar som jag väntat mig. Men ikväll smällde det till likt ett sprängt parlament eller två. Underbar, välbehövlig musikkick, och jag kan förstås inte motstå att posta en videoinspelning från min mobil även om jag inser att intresset för sådana snuttar är begränsat hos er.
Comforting Sounds
Jag har förresten lov den här veckan. Men då jag inte lyckades hitta någon billig biljett hem och inte har mycket annat att fördriva tiden med avsåg jag att spendera massor av produktiv, ostörd tid i skolan. Dag efter dag vaknar jag dock upp utmattad och utan någon lust att göra någonting. På det följer flera timmar av tvivlande på allt, och det är först på eftermiddagen jag lyckas tvinga mig själv att sätta igång med det enda som hjälper mitt huvud; att teckna. Förra veckans känsla av avstamp känns fjärran.
Men, men. Det finns några saker som lyckas tända mitt intresse även i denna svacka: sprickor, rivna hus, asfalt, oljefläckar, Buckminster Fuller, BBC:s Planet Earth och ostron. Kanske behöver jag bara bege mig ut på sakletarfärd i helgen...
Det är söndagsmorgon. Ett tungt grått regn faller över sandstensfasaderna och mina smutsiga fönsterrutor. Allt utom räckhåll från min säng är för långt bort. Milenas lördags-topp 5 ljuder, och George Eliot får ta en paus på nattduksbordet medan jag skriver lite.
Det har varit en övervägande bra vecka. Jag har äntligen kanaliserat mina ambitioner och frustrationer till något slags produktivt avstamp. En givande tutorial med en av mina lärare, Craig, i måndags gav mig energin jag behövde. För dem av er som har gått på Dômen skulle han kunna beskrivas lite som en snäll (inte arg) version av Krister Kennedy. Han verkar omedelbart ha förstått vad jag vill göra, uttrycker gillande vad gäller det jag gjort och kommer med massa konkreta förslag. Vi pratade materialitet, illusion, besatthet och animation och han erbjöd sig fixa både datorprogram och introduktionskurser åt mig. Delvis inspirerad av den diskussionen har jag spenderat ett par dagar i grafikverkstaden igen där jag satt igång ett antal snabba experiment med hårdgrunder och strukturer man kan få ut ur dem, utan någon avsikt att göra färdiga bilder. Samtidigt fortsätter min blyertsmani, men det känns förlösande att äntligen ha flera parallella projekt som befruktar varandra.
Sedan fyllde jag ju 27 år också, och fick förutom ett 50-tal födelsedagsgratulationer från runtom i världen även presenter och födelsedagsmiddag på italiensk restaurant av mina fina lägenhetskamrater. Dagen därpå blev om möjligt ännu bättre, då jag och Hans Peter gick och såg Efterklang spela i källaren till en gammal kyrka (i Glasgow har de så mycket kyrkor att de installerar klubbar och barer i en del av dem). En kort men vacker konsert som följdes av några öl med ytterligare några konstskoledanskar jag inte träffat förut. Sedan hamnade jag på en lägenhetsfest där jag gjorde ytterligare ett par trevliga bekantskaper. Förutom min relativt låga produktionsnivå i skolan så har ju mitt begränsade sociala liv varit en återkommande orsak till humörsvackor, så sådana kvällar behövs för självförtroendet. Jag har väl börjat inse att jag satt ribban onödigt högt för mig själv och att i en ny stad, i en löjligt stor och splittrad klass, och utan mitt modersmåls fördelar (jag anser mig ju inte alls begränsad av min engelska, men jag har börjat märka att den faktiskt kräver lite mer energi) så kommer det ta ett tag innan jag befinner mig mitt i smeten på samma sätt som i Göteborg. Men det stör mig ändå när jag finner mig själv i rollen som tystlåten outsider och ”svans” till de sällskap jag är mer eller mindre beroende av. Det stämmer inte med min självbild.
Ett bra danskt band och Hans Peters hår
Igår var det halloween och hela staden festade, men här stannade vi inne, lagade pumpasoppa och såg på skräckfilm istället. I sällskap med sex ohämmat skrikande tjejer blev till och med en annars medioker rysare som The Descent tillräckligt skrämmande för att jag skulle rycka till och sträcka nacken. En tredje lyckad kväll alltså.
Jag vill förresten göra er uppmärksamma på mitt nystartade andra bidrag till den så kallade blogosfären. Jag, Caroline, Edvin, Åsa, Hampus, Milena och Emma har ju ett tag nu nyttjat varsin veckodag för att via Spotify försöka sammanfatta den gångna veckan med fem musikstycken, och i tisdags fick denna praxis även ett skriftligt komplement. Så vill ni traggla er igenom grundliga utläggningar om ett av mina absoluta favoritämnen kan ni titta in där varje måndag, och avnjut för all del övriga listmakares inlägg också!
Julia åkte hem imorse. Hon har varit här i tio dagar. Vi har haft det i högsta grad angenämt. Jag ska försöka summera.
Julia får en solstråle genom kroppen. Lite som i The Omen.
För det första har jag förstås försökt visa henne Glasgow, och därigenom fått anledning att besöka flera nya ställen själv. Det har också fått mig att inse hur mycket jag faktiskt tycker om min nya hemstad. Jag har registrerat en viss nyfikenhet hos er, mina hängivna läsare, angående hur det egentligen ser ut här. Jag har ju avsiktligt varit ganska sparsam med foton så här långt. Kvalitet framför kvantitet och så vidare. Men jag ska försöka pytsa ut lite mer visuella intryck i detta mitt sjunde brev. Alla bilder i detta inlägg är för övrigt tagna med min nya mobiltelefon (ytterligare en konsekvens av mitt förtjusande sällskap de gångna dagarna är en tilltagande materialism och köplusta), som jag är mycket nöjd med.
Ett typiskt Glasgowhus
Ett par museer och konstutställningar har vi avverkat. Närmast mitt hem ligger Kelvingrove museum i en ofantligt ståtlig byggnad, där man finner några riktigt fina målningar, men i en helt obegriplig kombination med etnografiska och naturvetenskapliga samlingar. I stora hallen hänger exempelvis det gamla jaktflygplanet Spitfire tätt ovanför en samling stora djur såsom elefant och havslädersköldpadda och mittemot ett konstverk bestående av hängande vita masker. Förbryllande, fast på sina håll istället överdrivet pedagogiskt. Ett kontrasternas museum om inte annat.
Nej men, är det inte Kelvingrove Museum som sticker upp där ur Kelvingrove Park?
På GOMA (Gallery of Modern Art) ligger fokus i alla fall helt på konst, även om spektrat även här är brett med en samling abstrakt konst i konkurrens med en transsex/transgender-utställning. Höjdpunkten var nog en målning av Bridget Riley som är det mest effektiva exemplet på OP-art jag upplevt. Vågrörelserna var så påtagliga att jag en kort stund funderade på om målningen var digitalt projicerad.
Vi har också fortsatt odla den fäbless för mediakonsumtion vi la en solid grund för under sommaren. Inte mindre än fyra biobesök har vi hunnit med. I sexvåningsbiografen såg vi The Imaginarium of Dr. Parnassus, som var lite av en besvikelse även om Tom Waits var fin som djävulen och specialeffekterna var häftiga. Bättre då med nattvisning av Ferris Bueller’s Day Off på GFT, med fullsatt salong, öl och lätt feststämning. Once Upon A Time In The West var väldigt mäktig att få se nyrestaurerad i stort format och Chan-Wook Parks nya film Thirst kan rekommenderas. Snygg, intensiv och lagom motbjudande. Och så förstås otaliga vilostunder i sängen med Deadwood, Monty Python, Mr Show och musikvideos på MacBookarna.
Såhär kan det se ut i West End; min del av stan
Inspelad kultur i all ära, men i måndags var vi på konsert och det var näst intill perfekt. Bat For Lashesvar precis så bra som man kunde hoppas. Varenda låt lät snäppet bättre än i studioversion, med dundrande trummor och vacker iscensättning. Men Yeasayer, som i egenskap av förband bara spelade sex låtar, varav tre splitternya, var ta mig tusan ännu bättre. Jag blev i alla fall helt knockad. Nya skivan som kommer i februari kommer vara guld. Guld säger jag!
ABC har Europas största discokula...
...och väldigt, väldigt bra konserter. Nästa gång: Grizzly Bear + St. Vincent.
Vi åt fisk på hipp japansk restaurang också.
Det är en väldigt selektiv bild av Glasgow jag ger er, det förstår ni väl?
Skolan har ju av uppenbara skäl fått stå tillbaka lite den gångna veckan, men då fröken Olanders är en sömntuta av det lunchmissande slaget så har jag varit i ateljén under förmiddagarna och försökt producera. Har mest fokuserat på blyerts och fortsatt på idéer från sommaren. Även jobbat en del på en plåt jag påbörjade under grafikveckorna som jag börjar tycka ganska bra om. Känner mig lite frustrerad över att jag inte börjat några helt nya och utmanande projekt än, men fick väldigt bra kritik och mycket input under en gruppgenomgång häromdagen. Peppar inför mina första seriösa måleriförsök som jag förhoppningsvis kommer igång med nästa vecka.
Det är över en vecka sedan jag skrev till er senast. Jag vill försäkra er om att det inte är ett tecken på glömska, utan enbart en följd av att Glasgowlivet börjar ta formen av vardag och således inte ter sig spännande nog för mig att beskriva i minsta detalj. Men självklart finns det stoff för berättelser även i grånande veckodagar.
Skolan fortsätter att vara lika delar frustrerande och exalterande. Inom planering och tidsoptimering fallerar man gång på gång, men nu har klassen i alla fall delats upp i fyra mindre grupper. Min grupp börjar med två veckors grafikkurs och den gångna veckan har jag spenderat i etsningsverkstaden tillsammans med sex tjejer och intaglio-lärare Ian. Lite förvånande, med tanke på att detta ändå är andraårselever i en högskoleutbildning i Painting & Printmaking, så är jag den enda i gruppen som överhuvudtaget testat intagliotryck innan. Jag ligger således två år före övriga i detta avseende, så det har varit mycket repetition och grundläggande fakta för mig. Men jag försöker ta det som en nystart, varje grafikverkstad har ju sina egna rutiner och småknep man kan lära av, och ska sanningen fram så var inte mitt slutresultat efter de första tre dagarna det minsta bättre än tjejernas. Främst skyller jag detta på att vi här p.g.a. kostnaden etsar i stål istället för koppar, vilket ger en besvärlig tryckton och kräver nya urtorkningsmetoder. Nåja, nog med tekniknörderiet. Jag får bra kontakt med Ian, och verkstaden är rymligare, renare och bättre utrustad än Dômen, så lite grafiknytändning kanske kommer på fråga.
I ateljéerna är läget oförändrat. Min kompis Nick, som är i den grupp som har ateljéarbete på schemat dessa veckor, irriterar sig mer och mer på bristen på struktur och lärarkontakt, så jag hoppas att det bättrar sig om en vecka. Själv har jag tagit hem teckningsblock och pennor så att jag kan jobba på mitt stora skrivbord här istället, och Jamie har dessutom hjälpt mig snickra ihop ett alldeles utmärkt justerbart teckningsbord som jag tar med mig till skolan så fort det i alla fall finns eluttag för lampor där…
I den positiva kolumnen hamnar i alla fall torsdagarnas teori-del; H & C, som består av två föreläsningar, vanligtvis en mer historiskt eller allmänvetenskapligt orienterad timme och sedan en med mer fokus på konstteori. Föreläsarna verkar extremt kompetenta, både vad gäller sina ämnesområden och konsten att hålla pedagogiska och entusiasmerande föreläsningar för ett par hundra andraårselever i en mörk biosalong. Inte ens PowerPoint-presentationerna (på widescreen-bioduk) krånglar!
Idag hade vi också vårt första ”Friday Event”, som är en öppen allmän föreläsningsform med inbjudna gäster, i samma biosalong (Glasgow Film Theatre är underbart även för annat: Späckat program med alternativfilm och klassiker för £4/biljett). Dagens gäster var fotograferna Chris Wainwright (kolla in hans "Red Sea"-serie) och Thomas Joshua Cooper som visade utvalda bilder och pratade om sitt konstnärliga arbete i relation till sina lärartjänster. Mycket trevligt.
Vad kan jag mer förtälja? Livsmedelsutbudet frustrerar mig alltmer. Framför allt är det frånvaron av basprodukter såsom bröd, ost och större förpackningar av yoghurt som ställer till det för mig. Jag är ju en person som tenderar att vara hungrig ofta och mycket, men vad finns där för mig i den sena natten när magen kurrar och matlagning ter sig stökigt? Inga Gorby’s i alla fall, så mycket kan jag säga. Jag finner mig hänvisad till snabbmatsutbudet, vilket i och för sig finns nära och bland annat bjudit på den goda upptäckten pakora, men som också har sina risker, vilka visade sitt fula tryne då jag häromdagen åt kinamat utan tanke på att någon kunde komma på den idiotiska idén att krydda kött med jordnötssmör. Nåväl, ett obehagligt hals- och magknip, en adrenalinspruta och ett dussin piller senare har jag fått ytterligare en påminnelse om hur försiktig jag tydligen måste vara. SubWay-mackor och en massa frukt från den dyra men lyxiga eko-affären runt hörnet får bli min räddning.
Åh, och så har jag träffat David Shrigley och fått några streck av honom i mitt exemplar av hans röda bok. Underlig filur.
Här ett kort brev, för att förmedla ett vackert ögonblick som just inträffade under min första riktiga danskväll här i Glasgow. Scenen: The Vic, två våningar öppna, andra våningen ett riktigt fulländat dansgolv. Ruggigt kompetent DJ på scen, animerad filmbackdrop och ett par hundra svettiga människokroppar. Snyggt inmixad mellan Michael Jackson och Prince tycker jag mig plötsligt höra en falsett jag har en något mer personlig relation till. Nej men är det inte... den där tjejen från The Similou? Jo. Visst är det allas vår Erik "Jesse" Niklasson som framför Plejs doldis till dunderhit 'Give It To Me Baby'. Publiken studsar som galna och jag försöker ropa till mina bekanta att "That's one of my best friends singing!" Jag vet inte om någon förstod det, men så var det. Göteborg i mitt hjärta.
Efter en näst intill överpositiv första vecka var det hög tid för ett par smärre besvikelser när skolan äntligen satte igång igår. Den första kändes av vid tilldelningen av plats. Jag tittade in i ateljélokalerna redan i måndags och tyckte det såg helt okej ut, med stora salar avdelade av lägre skiljeväggar till hyfsat rymliga ateljéskrymslen. Men, visade det sig, ett skrymsle per person var alltför optimistiskt tänkt. Snarare 3-4 platser i varje rumliknande utrymme. Med andra ord är min ateljé för det närmaste året ca 2 meter vägg med ett litet skrivbord framför. Väggen till höger tillhör den glada krabaten Rongwei och väggen till vänster står det Laura på, men hon har ännu inte dykt upp. Tilläggas skall att det totalt i salen är 19 stycken ateljéplatser, och att skiljeväggarna på intet sätt är allomgärdande eller ljuddämpande.
En närbesläktad besvikelse gäller storleken på klassen. Detta är nämligen bara en av våra tre salar. Totalt är vi således 65 personer, utbytesstudenter inräknat. Det är fler personer i en klass, en årskurs, än vad som går på hela Dômen. Vad jag förstått så verkar vi ha tre lärare, och möjligtvis ett eller två gästlärarbesök, under hela året. Jag vill inte underskatta dem, men visst känns det som att de gapat efter en smula mycket?
Nåväl, med en sådan tuff arbetsfördelning framför sig så får man ju anta att lärarkåren lagt stor vikt vid planering och organisering för bästa möjliga utnyttjande av tiden? Nja, riktigt så har man nog inte tänkt heller. I fredags hade jag fortfarande inte träffat en enda lärare eller klasskamrat och inte heller fått något besked överhuvudtaget om var eller när jag förväntades närvara den här veckan, så jag gick till Registry och hörde mig för. De svarade mig ärligt att de egentligen inte hade någon aning, men att det alltid brukade fungera likartat och om jag bara infann mig i Mackintosh Building kl. 9 på måndagen så skulle det finnas lappar och personal på plats. Nä, det fanns det nu inte, men då vi var en handfull förvirrade nya andraårselever som dök upp där så improviserades snabbt en liten rundtur, som i sin tur avslöjade en lapp längre in i byggnaden där det stod att läsa att andra året skulle träffas först dagen efter kl. 10.30. Sagt och gjort, då träffades vi allihop. Inte i en av föreläsningssalarna som man kanske skulle tippat, utan i en av ateljésalarna. Ni minns; rummen med en mängd skiljeväggar i. 65 elever och tre lärare. I en labyrint. Lyckligtvis var det nu inte mycket information som skulle skrikas ut, men senare under eftermiddagen lovades tidsscheman magiskt dyka upp på våra respektive skrivbord.
Nej. Det gjorde de inte. Där låg en lapp med en närmare beskrivning av kursens mål, men inga tidsangivelser. Jag försökte i alla fall dyka upp i skolan i någorlunda god tid i morse, bara för att upptäcka att vi var, och förblev under dagen, inte mer än 3-5 personer som tänkt likadant i vår sal. En av lärarna dök upp och förklarade att den här första veckan var tänkt som en ganska avslappnad start och uppmanade oss att mest göra oss hemmastadda i byggnaden. Men ett schema fick vi i alla fall. Där står att läsa att nästa onsdag har vi nya elever en introduktionsföreläsning. Kommer sitta fint med den riktiga (?) introduktionen då, efter Central Induction tisdag förra veckan, och 2nd year Induction nu i tisdags. En riktig 1-2-3 punch alltså, om än en smula utdragen.
Sådär ja, nog med det sarkastiska gnällandet. Det finns förstås motvikter. Lärarna har gett ett väldigt gott intryck, de verkar kamratliga och lättillgängliga och de flesta äldre elever jag pratat med lovar att tar man bara tag i lärarna och gör tydligt vad man intresserar sig för så ger de mycket tillbaka. Tryckverkstäderna är välförsedda och inbjudande, biblioteket är välfyllt, och det har utlovats mycket krokiteckning i de helt underbara krokisalarna. Ett par klasskamrater har jag också fått god kontakt med. Så kommer jag bara igång och sätter upp lite egna mål så ska jag nog kunna vända de flesta besvikelser till min fördel.
Kanske har jag inte mycket att säga er. Jag vet inte hur många av er som finner någon glädje i att läsa dessa mina något triviala brev. Men jag ligger i min säng en söndagsförmiddag, lyssnar på slumpens ivriga bläddrande i mitt iTunes-bibliotek och har inget som pockar på min uppmärksamhet. Inga ofullbordade projekt, inga uppgifter som måste lösas, inga tider att passa. Jag har ett tomt ark framför mig, ett både bildligt och bokstavligt ark, och vad bättre sätt att nyttja det än att plita dessa rader till de människor jag tänker på?
Jag har nu bott i Glasgow i en vecka. En snabbt avhandlad handfull ordinära dagar för er där hemma, men för mig känns det redan som en lång tid. Mitt rum har utökat sitt spartanska möblemang något och känns redan helt inbott. Vägen till skolan känns invand och välbekant trots att jag ännu inte träffat varken lärare eller klasskamrater.
Igår köpte jag en grön kostym. Bara en sådan sak. En mörkt mossgrön kostym med grå kritstrecksränder. Kanske inte vad som stod högst på min behovslista, men när man hittar plagg med så perfekt passform för ynka £21 så är det svårt att argumentera emot tillfälligheternas försyn.
Igår var även en dag för galleri- och ateljébesök. Inledningsvis gick vi på rundtur i ett förfallet badhus där Jamie hjälpt en av Glasgows etablerade konstnärer att installera ett ljudverk. Vår guide berättade entusiastiska anekdoter om ockupationer och protester som till slut lett till att badhuset nu ska renoveras istället för att rivas. Själv fascinerades jag mest av flagnande färg och spruckna kakelplattor.
Efter badhuset kom vi till en före detta spårvagnshall där bandet Throbbing Gristle och konstnären Cerith Wyn Evans installerat den helt fantastiska ljudskulpturen A=P=P=A=R=I=T=I=O=N – en roterande mobil med runda speglar, som också fungerar som ”ljud-spotlights” och via ultraljud sänder ut koncentrerade ”strålar av ljud”. Svårt att förklara effekten i ord, men det var verkligen som att gå in i en skog av ljud, där man trots det jättelika rummet fick illusionen av att ett ljud kom just från ett specifikt hörn uppe i taket, för att sedan glida över till en av speglarna och därnäst överröstas av ett ljud från andra änden av hallen. Alldeles förtrollande.
Sedan gratisöl på vernissagefest i Jamies bror Neils ateljékollektiv och slutligen ett kort besök på en dålig klubb i the Vic.
Jag har börjat frottera mig med andra exilskandinaver också. Danskarna verkar vara i majoritet, och Hans Peter har introducerat mig för ett par, men jag har även mött ett par svenskar. Dels Katja som ska plugga fotografi och dels Magnus, som en gång i tiden gick på Dômen och som nu har tagit sin examen, men hänger kvar i staden.
Avslutningsvis vill jag kasta ut ett litet lockbete för dem av er som är nyfikna på att själva utforska min nya hemstad. Reser man med enbart handbagage (10 kg packning räcker gott för ett par dagar i Glasgow) och väljer sina dagar med omsorg kan man likt den förtjusande Julia åka både fram och tillbaka med Ryanair för den mycket blygsamma totala summan av 130 svenska kronor. Detta kombinerat med ett rymligt golv här i mitt rum och billigare öl kan leda till att ni mycket väl kan komma att spara pengar på att besöka mig istället för att tillbringa valfri hösthelg på Kings Head och Nefertiti.
Jag är precis tillbaka från min första viktiga investering här i Glasgow. En flaska Macallan Fine Oak Single Malt, 10 år gammal, för £28.99 tronar nu på mitt ödsliga, men numera rentvättade, trägolv.
Övriga smärre nyheter från dessa mina första, stillsamma dagar i stan är att jag numera är officiellt enrollerad på Glasgow School of Art, jag har fått ett studentkort och jag har gjort mina första besök i huvudbyggnaden och studentbaren. Den senare lovar gott, med långsträckt bardisk, billig lunchmat, stor golvyta, scen och klubbar nästan varje natt. Den förra firar 100-årsjubileum i år och är faktiskt värd en god del av sitt goda rykte. Jag hade sett The Mackintosh Building på bild innan och inte varit fullt så tagen som omgivande texter tycktes förutsätta att jag borde vara. Men när man väl står framför den så är det faktiskt en mäktig och imponerande annorlunda byggnad.
"The best building in Britain in the past 175 years"
Klasskamrater har jag inte mött några än. Har vid registrering och andra småaktiviteter funnit mig lite av en outsider bland hundratals så kallade "freshers" där framför allt den mycket unga medelåldern frapperat mig något. Och förutom att stå i kö till olika registreringsbord, samt åhöra en allmän introduktion i en biosalong, så är den enda övriga programpunkt jag deltagit i en filmvisning av Art School Confidential (en pinsamt usel klichékomedi), som inte inbjöd till mycket mingel.
Kanske tar jag mig till kvällens gratisklubb i the Vic (studentbaren), men dels har svininfluensan börjat fingra på mig (OBS: skämtsamt menat. Det är bara en lätt förkylning mamma!), och dels trivs jag så oerhört bra här i vårt hus. Persongalleriet har utökats något, då ytterligare två av grannarna direkt undertill anlänt; Slim och Abby bor alltså där tillsammans med Zephyr och Hans Peter, och vi åt alla en god trerätters vegetarisk middag i deras kök igår. Särskilt den blonda afro- och glasögonprydde dansken Hans Peter har jag stort utbyte av, och Zephyr med sin entusiasm för mat, ekologiskt hushåll och Animal Collective är väldigt lättpratad. De framstår förresten alla som alltmer älskvärda personer, och kvällen avslutades fint med en kopp varm mjölk uppe i vårat kök tillsammans med Kirsty, allt tydligare utkristalliserad som en klassisk engelsk mystant i juniormodell, som säger "Oh dear" eller "Bless him" efter var och varannan mening. Samtal pågår också om husdjur att ha på vår lilla bakgård. Det lutar åt höns, men även wombat och sengångare har varit på tapeten. Jamie vill helst ha ett djur som kan slåss för sin mat.
Solen fortsätter skina och jag blir mer och mer bekant med de närmsta omgivningarna. Då skolan ligger knappt 5 minuters promenad bort har jag inte rört mig i stora cirklar än, men jag unnar mig lyxen att ta det så sakteliga. Jag känner mig för övrigt ofta trött och tung i huvudet. Om det är kopplat till värken i min hals eller om det har mer att göra med annorlunda luft och ständiga språkbyten (mycket Skype nu. Lägg till mig vet jag!) låter jag vara osagt, men det leder mig nu mot min säng att där avnjuta John Field i mitt rums fantastiska akustik.
Det finns andra typer av gräsänder här...
Oooh! Ett slott!
Zephyr fotar löv
Något slags jäkla bulldogfår. I like.
