Brev #12

Kära vänner,

Jag har återvänt till norra Storbritannien och till mina elektroniska brev. Det blev tydligt för mig när jag var hemma att jag inte har någon aning om vilka jag skriver till. Fick höra om ett antal oväntade läsare och insåg att desto fler vänner inte orkar traggla sig igenom mina utläggningar. Men det kan jag inte ta hänsyn till. Detta, decenniets första brev måste dessvärre bli en lite tung och personlig litania. Stå ut med det på eget bevåg.

För flera av dem jag träffat under jullovet har det nog framgått att jag inte är direkt glättig till humöret för närvarande. Vissa har jag talat mer med, vissa mindre, och jag känner nu att jag vill reda ut det krisartade så gott det går här, i ett brev. Dels för att det kanske kan vara nyttigt för mig själv, dels för att bloggen ska få en ärlig och välstädad start på det nya året, och dels för att jag känner att jag är skyldig alla som försökt bry sig och fått grymtningar och halvsanningar till svar detta. Och sedan hoppas jag att det kan leda till att jag blir mindre grinig och krävande i samtal framöver. Vi får gnället överstökat helt enkelt.

För att ta det från början så har den uppmärksamme läsaren av denna blogg nog kunnat märka att jag varit lite besviken på Glasgow School of Art. Jag hade höga förväntningar när jag kom hit och luften gick till stor del ur mig när dessa kom på skam. Men allteftersom terminen gick växte självkritiken fram som en större faktor än gnället på skolan, och min produktivitet och självkänsla krympte. Jag hade dock kvar någon slags grundläggande tro på att det skulle vända och inspirationen infinna sig som så många gånger förut, och även när jag mot slutet helt tappade styrfart tänkte jag att ett jullov i Sverige skulle få mig på fötter igen både fysiskt, psykiskt och kreativt. Riktigt så rak var dock inte rälsen.

Även om jag tycker att jag utnyttjat tiden rätt väl, träffat många av er och njutit av detta så blev lovet ett tveeggat svärd. Att bo i Partille, att bo i Pelarsalen, att gå ut och träffa vänner, att träffa Julia igen som vän, att besöka Dômen; allt var trevligt medan det hände, men lämnade en eftersmak av saknad och vilsenhet. Det hela ledde till en riktig jättesmäll av ångest och tvivel på det mesta. Jag vet helt enkelt inte om jag vill fortsätta med detta. Jag vet inte om jag vill fortsätta i Glasgow och jag vet inte om jag vill fortsätta med konstutbildning överhuvudtaget. Och denna tanke, mer än något annat, ger mig panik.

Visst, liknande perioder av ångest och tvivel har jag varje vinter, och lite då och då under året, och sen ger de i regel vika. Men då blir ju frågan om det är värt att fortsätta med något som får mig att må så dåligt gång på gång. Jag vill leva ett kreativt och oförutsägbart liv och jag är beredd på att det stundom kommer föra med sig jobbiga perioder, ekonomiskt och psykiskt. Men bara så länge jag tror att topparna väger över. Jag vill inte bli någon Rothko eller Vincent. Jag valde att utbilda mig till konstnär i förvissningen om att det i slutändan skulle göra mig mer komplett och harmonisk, och att det i längden skulle kunna skänka något positivt även till min omgivning. Och nu är jag rädd att jag tappar den förvissningen, då jag ser mig i förtid leva upp till den mest värdelösa och klyschiga av konstnärsmyter; den ångestdrivna, självupptagna martyren.

Men ändå; jag har varit säker på detta val i 2-3 år nu och jag kan fortfarande inte påstå att jag utvärderar min tid på någon annan grundval än hur mycket jag skapat. Så låt mig väga in lite olika aspekter och alternativ:

Om jag fokuserar på det rent formmässiga så är ett av mina problem att jag är trött på att göra bilder. Det var länge sedan jag fick en riktig kick av att se på en teckning, även om jag fortfarande kan uppskatta en del. Detta är å ena sidan en svår baksmälla, då tecknandet dels varit det som gett mig störst njutning och dels varit det område där jag känt att jag haft riktig talang (i.a.f. tekniskt). Men jag kan ju också förstås tänka på det med lite distans. Dels kan det ju vara en naturlig utveckling – precis som professionella musiker ofta har svårt att helt okomplicerat bara njuta av ett stycke musik har jag genom att tillskansa mig skicklighet och kunskap offrat en del av magin i tecknade bilder. Dels så är ju fri konst ett så brett och tillåtande verksamhetsområde, där jag snarast uppmanas att lämna idén om den enskilda, inramade bilden. Om jag bara får idéer och energi kan jag ju ägna mig åt installationer, assemblage, film eller dylikt tills jag så småningom säkerligen återfår lusten att teckna.

Jag har på sistone framför allt varit mer begiven på att skriva än att teckna. Men vilken plats kan vara bättre för att utveckla sitt kreativa skrivande än en konstskola? Författarkurser har jag alltid känt mig misstänksam emot och någon yrkesverksam journalist önskar jag inte heller bli.

Jag känner en viss längtan tillbaka till det akademiska, men dels så har jag redan avbrutit en runda på universitetet p.g.a. en mycket tydligare känsla av återvändsgränd än den jag känner nu, och dels är de ämnen jag i så fall skulle vilja läsa (främst filosofi och idéhistoria) långt ifrån oförenliga med ett konstnärsliv. En sådan examen skulle vara ungefär lika lös i kanterna som en konstnärlig, och tas i mycket tristare sällskap.

Något jag är säker på att jag vill syssla med är att arrangera och sitta som spindeln i nätet i kulturella projekt. Jag har verkligen älskat att arrangera utställningar i Pelarsalen och fester på Dômen och Erik påstod i julas att jag har naturtalang för det. Så då är det en projektledarutbildning jag ska gå? Men återigen; jag tänker att en sådan utbildning sitter bättre vid sidan av en konstexamen än jämte två tidigare avbrutna bildningsförsök. Dessutom är ju konstskolor bästa stället att knyta alla kontakter som krävs för att göra dylika projekt ordentligt.

Så. Jag önskar att jag kunde säga att jag gått igenom den här perioden nu och att jag kommit ut på andra sidan med stor beslutsamhet. Men sanningen är att även om mitt och Kristofers projekt Bouba Kiki som vi jobbade på i mellandagarna gav en välbehövlig lustkänsla, och även om det varit roligt att träffa mina lägenhetskamrater här i Glasgow igen, så står jag fortfarande och vacklar. Jag kommer in på mitt rum och känner en viss sorts ensamhet och saknad skölja över mig. Jag tittar på ett par teckningar jag hängt upp och känner mig nollställd inför dem. Jag tänker på de närmsta två åren och känner ingen lust. Men jag ser just nu inget annat alternativ än att gå klart det första året och sedan känna efter igen. Kanske lossnar det.

Ja, och apropå orden om skrivande ovan: Idag öppnar jag den andra installationen i min privata bloggosfär: Pränt. Där lägger jag upp texter jag läst som känns klockrena, relaterar till mina arbeten, eller bara utmanar tanken. Förhoppningsvis ska jag undvika att sälla mig till mängden av korkade citatbloggar på nätet. Jag lovar att sky utnötta ”visdomsord”, patetiska låttexter och intetsägande plattityder. Istället tänker jag mig Pränt främst som ett sätt för mig att samla alla mina hundöron, kopierade uppslag och avskrivna referenser i ett enkelt sökbart och ständigt åtkomligt arkiv. Kanske kan någon annan också finna nytta eller inspiration i detta.

Vi får se hur det går. Nu börjar skolan om ett par timmar.

ödmjukt

eder

Petter

Värmefläkten, min viktigaste vän här.