Brev #14

Kära vänner,

Söndagen är min dag för att skriva och läsa. Jag känner mig ovanligt harmonisk idag. Mycket har förbättrats under veckan som gått. Snabbköpskassörskorna kallar mig "dear" och temperaturen har letat sig upp några grader. Stämningen i klassen har blivit öppnare tycker jag. Kanske är det bara för att jag trivs bättre vid min nya ateljéplats. Känner fortfarande stor tveksamhet inför konst i allmänhet och vad tusan jag kan göra av det i synnerhet, men jag hade kroki måndag, tisdag, onsdag och förnam en viss lustkänsla igen då jag började reducera min teknik till att till slut bara måla luften kring modellen med blaffiga penseldrag. I samband med denna minimalistiska och skulpturella dragning har jag även återupptäckt Antony Gormley. Han har förstått det här med spåren vi lämnar och tomrummen vi skapar.

Oooh! Arty!

De nya teorikurserna känns lovande, även om introduktionen till filosofi låg på lite väl barnslig nivå. Men man får gå till alla föreläsningar man hinner med så jag ska ta del av den grymt spännande kursen om avant-garde-film också.

Men framför allt läser jag John Steinbeck igen. Sweet Thursday. Att läsa Steinbeck är som att komma hem till en varm brasa.

I morse tog jag en promenad i Kelvingrove Park för att ge bloggen ännu en djur-boost.

En av grindarna till Kelvingrove

En boxningssugen tjockisekorre

En påfrestande kåt duvhanne

En slapp häger

En lite mer aktiv häger

En grå rackare till

Han hoppades in i det längsta att kameran skulle vara ätbar

Jo, det blir mycket ekorrar nu, men den här posen är för cool för att undvara

På hemvägen köpte jag 5 kilo pakistanskt ris, införskaffade en ny whisky vid namn Monkey Shoulder (med små metallapor på flaskan!) och sedan städade jag mitt rum. Hans Peter har fått hit sitt trumset, och det fungerar rätt bra av dundret att döma. Nu har jag skrivit och läst, så nu kan jag unna mig ett avsnitt Brass Eye; kanske det roligaste som finns just nu.

utan agg

eder

Petter

Brev #13

Kära vänner,

Snön faller igen. Jag var på god väg att kravla ur mitt varma dunbolstergryt och ta mig till skolan för en produktiv lördagseftermiddag, men ska det vara så här så föredrar jag att skriva lite medan jag väntar på uppehåll.

Snö ja. Det är riktig vinter även här i Glasgow. Eller snarare; hela Storbritannien är tydligen ”lamslaget” av minusgrader. För mig var det till en början snarast en lättnad att den klara, frostiga kyla jag njöt av i Göteborg även här trängt undan den fuktiga, grå snålblåst jag fruktade att komma tillbaka till. Men sedermera påmindes jag förstås om det lilla aber att detta land slutade utvecklas snart efter att man stolt tagit sig över den första tröskeln av industriell revolution. Det vill säga, varma rum, varmt vatten och ordentliga duschstrålar synes förbli en avlägsen dröm. Dessutom har man råkat ut för det näst intill skrattretande problemet att reserverna av sand och salt är på upphällningen. Ett nationellt rationeringsprogram har tydligen initierats, men än så länge är de flesta av trottoarerna kring vårt hus täckta av ett gråsvart, knaggligt, men glashalt islager. Det är svårt att inte känna av en släng dystopi när man ställer det kaos några dagars kyla ställer till med här mot de magra resultaten av klimatkonferensen i Köpenhamn. När världens stränder försvinner kommer det finnas ännu mindre att sanda med tänker jag...

I övrigt tänker jag hålla mig till positiva nyheter i detta brev. Jag har till exempel fått en ny ateljéplats. Skillnaderna kan tyckas små för en utomstående, men för mig är det ett rejält lyft. Även om jag fortfarande famlar när det gäller vad jag vill göra, så har jag nu i alla fall en liten hörna där jag vill vara. Terminens teoridel verkar också relativt lovande, då vi fått skriva upp oss på kurser med ”bara” ca 100 studenter i varje. Själv valde jag ’Postmodernism and contemporary art’ samt ‘Introduction to philosophy’. Äntligen lite ordentligt tankebryderi... hoppas jag.

Om två veckor ska vi åka till London med klassen. Innan dess ska jag bygga ett höghus av grus.

Enligt årsbeskedet ligger min CSN-skuld nu på 57339 kr. Inte så illa efter 8 år i gemet va?

i hemligt samförstånd

eder

Petter

Brev #12

Kära vänner,

Jag har återvänt till norra Storbritannien och till mina elektroniska brev. Det blev tydligt för mig när jag var hemma att jag inte har någon aning om vilka jag skriver till. Fick höra om ett antal oväntade läsare och insåg att desto fler vänner inte orkar traggla sig igenom mina utläggningar. Men det kan jag inte ta hänsyn till. Detta, decenniets första brev måste dessvärre bli en lite tung och personlig litania. Stå ut med det på eget bevåg.

För flera av dem jag träffat under jullovet har det nog framgått att jag inte är direkt glättig till humöret för närvarande. Vissa har jag talat mer med, vissa mindre, och jag känner nu att jag vill reda ut det krisartade så gott det går här, i ett brev. Dels för att det kanske kan vara nyttigt för mig själv, dels för att bloggen ska få en ärlig och välstädad start på det nya året, och dels för att jag känner att jag är skyldig alla som försökt bry sig och fått grymtningar och halvsanningar till svar detta. Och sedan hoppas jag att det kan leda till att jag blir mindre grinig och krävande i samtal framöver. Vi får gnället överstökat helt enkelt.

För att ta det från början så har den uppmärksamme läsaren av denna blogg nog kunnat märka att jag varit lite besviken på Glasgow School of Art. Jag hade höga förväntningar när jag kom hit och luften gick till stor del ur mig när dessa kom på skam. Men allteftersom terminen gick växte självkritiken fram som en större faktor än gnället på skolan, och min produktivitet och självkänsla krympte. Jag hade dock kvar någon slags grundläggande tro på att det skulle vända och inspirationen infinna sig som så många gånger förut, och även när jag mot slutet helt tappade styrfart tänkte jag att ett jullov i Sverige skulle få mig på fötter igen både fysiskt, psykiskt och kreativt. Riktigt så rak var dock inte rälsen.

Även om jag tycker att jag utnyttjat tiden rätt väl, träffat många av er och njutit av detta så blev lovet ett tveeggat svärd. Att bo i Partille, att bo i Pelarsalen, att gå ut och träffa vänner, att träffa Julia igen som vän, att besöka Dômen; allt var trevligt medan det hände, men lämnade en eftersmak av saknad och vilsenhet. Det hela ledde till en riktig jättesmäll av ångest och tvivel på det mesta. Jag vet helt enkelt inte om jag vill fortsätta med detta. Jag vet inte om jag vill fortsätta i Glasgow och jag vet inte om jag vill fortsätta med konstutbildning överhuvudtaget. Och denna tanke, mer än något annat, ger mig panik.

Visst, liknande perioder av ångest och tvivel har jag varje vinter, och lite då och då under året, och sen ger de i regel vika. Men då blir ju frågan om det är värt att fortsätta med något som får mig att må så dåligt gång på gång. Jag vill leva ett kreativt och oförutsägbart liv och jag är beredd på att det stundom kommer föra med sig jobbiga perioder, ekonomiskt och psykiskt. Men bara så länge jag tror att topparna väger över. Jag vill inte bli någon Rothko eller Vincent. Jag valde att utbilda mig till konstnär i förvissningen om att det i slutändan skulle göra mig mer komplett och harmonisk, och att det i längden skulle kunna skänka något positivt även till min omgivning. Och nu är jag rädd att jag tappar den förvissningen, då jag ser mig i förtid leva upp till den mest värdelösa och klyschiga av konstnärsmyter; den ångestdrivna, självupptagna martyren.

Men ändå; jag har varit säker på detta val i 2-3 år nu och jag kan fortfarande inte påstå att jag utvärderar min tid på någon annan grundval än hur mycket jag skapat. Så låt mig väga in lite olika aspekter och alternativ:

Om jag fokuserar på det rent formmässiga så är ett av mina problem att jag är trött på att göra bilder. Det var länge sedan jag fick en riktig kick av att se på en teckning, även om jag fortfarande kan uppskatta en del. Detta är å ena sidan en svår baksmälla, då tecknandet dels varit det som gett mig störst njutning och dels varit det område där jag känt att jag haft riktig talang (i.a.f. tekniskt). Men jag kan ju också förstås tänka på det med lite distans. Dels kan det ju vara en naturlig utveckling – precis som professionella musiker ofta har svårt att helt okomplicerat bara njuta av ett stycke musik har jag genom att tillskansa mig skicklighet och kunskap offrat en del av magin i tecknade bilder. Dels så är ju fri konst ett så brett och tillåtande verksamhetsområde, där jag snarast uppmanas att lämna idén om den enskilda, inramade bilden. Om jag bara får idéer och energi kan jag ju ägna mig åt installationer, assemblage, film eller dylikt tills jag så småningom säkerligen återfår lusten att teckna.

Jag har på sistone framför allt varit mer begiven på att skriva än att teckna. Men vilken plats kan vara bättre för att utveckla sitt kreativa skrivande än en konstskola? Författarkurser har jag alltid känt mig misstänksam emot och någon yrkesverksam journalist önskar jag inte heller bli.

Jag känner en viss längtan tillbaka till det akademiska, men dels så har jag redan avbrutit en runda på universitetet p.g.a. en mycket tydligare känsla av återvändsgränd än den jag känner nu, och dels är de ämnen jag i så fall skulle vilja läsa (främst filosofi och idéhistoria) långt ifrån oförenliga med ett konstnärsliv. En sådan examen skulle vara ungefär lika lös i kanterna som en konstnärlig, och tas i mycket tristare sällskap.

Något jag är säker på att jag vill syssla med är att arrangera och sitta som spindeln i nätet i kulturella projekt. Jag har verkligen älskat att arrangera utställningar i Pelarsalen och fester på Dômen och Erik påstod i julas att jag har naturtalang för det. Så då är det en projektledarutbildning jag ska gå? Men återigen; jag tänker att en sådan utbildning sitter bättre vid sidan av en konstexamen än jämte två tidigare avbrutna bildningsförsök. Dessutom är ju konstskolor bästa stället att knyta alla kontakter som krävs för att göra dylika projekt ordentligt.

Så. Jag önskar att jag kunde säga att jag gått igenom den här perioden nu och att jag kommit ut på andra sidan med stor beslutsamhet. Men sanningen är att även om mitt och Kristofers projekt Bouba Kiki som vi jobbade på i mellandagarna gav en välbehövlig lustkänsla, och även om det varit roligt att träffa mina lägenhetskamrater här i Glasgow igen, så står jag fortfarande och vacklar. Jag kommer in på mitt rum och känner en viss sorts ensamhet och saknad skölja över mig. Jag tittar på ett par teckningar jag hängt upp och känner mig nollställd inför dem. Jag tänker på de närmsta två åren och känner ingen lust. Men jag ser just nu inget annat alternativ än att gå klart det första året och sedan känna efter igen. Kanske lossnar det.

Ja, och apropå orden om skrivande ovan: Idag öppnar jag den andra installationen i min privata bloggosfär: Pränt. Där lägger jag upp texter jag läst som känns klockrena, relaterar till mina arbeten, eller bara utmanar tanken. Förhoppningsvis ska jag undvika att sälla mig till mängden av korkade citatbloggar på nätet. Jag lovar att sky utnötta ”visdomsord”, patetiska låttexter och intetsägande plattityder. Istället tänker jag mig Pränt främst som ett sätt för mig att samla alla mina hundöron, kopierade uppslag och avskrivna referenser i ett enkelt sökbart och ständigt åtkomligt arkiv. Kanske kan någon annan också finna nytta eller inspiration i detta.

Vi får se hur det går. Nu börjar skolan om ett par timmar.

ödmjukt

eder

Petter

Värmefläkten, min viktigaste vän här.