Kära vänner,
En lustiger vecka, på min ära! Det började med att vi inte fick vara i ateljéerna, för att det var dags för så kallade Interim Reviews. Jag hade min review redan på måndagen, fick mycket uppmuntrande kommentarer (som iofs devaluerats lite, efter att det visat sig att nästan ingen fick utstå någon värre kritik denna vecka. Lärarna hade nog bestämt sig för att uppmuntran är bästa taktik så här i slutet av vintern.) och har därefter spenderat resten av veckan på löpande fot. Dessa utvärderingar sammanföll också med dödlinjen för ansökningar om utbyte till hösten, och jag som i det längsta tvekat, och näst intill bestämt mig för att strunta i detta äventyr, fann mig plötsligt nästan rutinmässigt (man har ju inte knåpat ihop 19 högskoleansökningar för intet) sätta ihop en ansökning i sista minuten. Så jag är nu lite exalterad över att kunna säga er att jag inom två-tre veckor väntar svar från l'École Supérieure dex beaux-arts de Nantes, ifråga om en tre månaders vistelse där efter sommaren.
Som om inte detta vore nog så rustade jag för finbesök fram emot slutet av veckan. Nästan hela Dômens lärarkår hade nämligen kommit fram till att de saknade mig så mycket att de behövde spendera en helg under mitt aktsamma kommando. Snöstormen kring Säve flygplats ville dock annorlunda, så Jill, som kom med tåget från London, blev den enda av de nio som fick åtnjuta mitt sällskap och aktivitetsprogram. Men vi har varit på konstfilmsvisning, en rundtur på skolan, en handfull gallerier och en utsökt lunch på rysk restaurang. Mycket trevligt, och imorgon återvänder hon till Sverige.
I onsdags hade vi första mötet i vår filmgrupp, som jag dragit igång tillsammans med en klasskamrat. Vi blev fem stycken, och vi är fast beslutna att göra en klassisk kortfilm.
Simultant med allt detta har jag prickat in inte mindre än 10 filmer på Glasgows pågående filmfestival, och eftersom jag gärna hänfaller åt katalogiserande tänker jag härmed lista och bedöma dessa:
Gentlemen Prefer Blondes. Trots extremt daterade könsroller och råkäcka musikalnummer en fantastiskt underhållande film. Skrattade mången gång men kunde inte förlika mig med titelns påstående att män vid sina sinnens fulla bruk skulle föredra Marilyn Monroe framför den briljanta Jane Russell.
American: The Bill Hicks Movie. Fantastiskt att få sitta i en fullsatt biosalong och skratta åt klipp ur monologer som jag kan mer eller mindre utantill. Förutom detta hade dokumentären, kanske en smula oväntat, en ömsint prägel. Fint att få se Bills familj förklara hur stolta de trots allt var över honom.
Only Angels Have Wings. Den första av många Cary Grant-högtidsstunder. Hade inte sett denna innan och den hamnar no bland favoriterna. Näst intill Casablanca-klass emellanåt, och ruskigt snygga flygsekvenser.
Yatterman. Takashi Miikes adaption av japansk manga kanske inte var den bästa av veckans filmer, men lätt den mest bisarra. En kaosartad blandning av riktiga skådisar, animerade robotar, massa specialeffekter, sexskämt, leksakskrig, fåniga sånger, ironiskt melodrama och rena obegripligheter.
North By Northwest. Grant + Hitchcock = ögongodis. Så smart. Så snyggt.
White Stripes Under Great White Northern Lights. Har dreglat över trailern till den här ett tag men jag hade nog velat ha fler sammanhängande konsertklipp i filmen. Å andra sidan var det två andra bitar som utgjorde höjdpunkterna: Jack och Meg hälsar på urgamla inuitkvinnor på ett hem. Och Jack spelar White Moon tills Meg börjar gråta.
Notorious. Den här hade jag sett förut, men väl värd att se igen. Jag vill gärna att livet ska vara lite mer som ett äventyr med Cary och Ingrid.
Life During Wartime. Uppföljaren till Happiness; en film jag nog aldrig kommer tröttna på att se om. 10 år senare, samma huvudkaraktärer, andra skådisar. Näst intill lika briljant. Så många fantastiska repliker, perfekt komponerade scener, och plågsamt svart humor. Faktiskt snäppet mörkare än Happiness (!), men väldigt, väldigt empatisk.
I Was A Male War Bride. Utomordentligt fånig (som i skitbra) komedi. Även om han är fantastisk i Hitchcock-thrillers och klassiska hollywood-dramor gillar jag Cary nog allra bäst när han gnabbas med hårdkokta fruntimmer i blixtsnabba farser.
Ran. 3 timmars japanska krigsherrar på böljande fält avnjutes bäst på bio. Väldigt glad att jag fick chansen.
Kanske går jag och ser Banksys nya film på festivalens sista dag imorgon.
Denna veckan blir det inga foton, utan konst. Var ju tvungen att scanna lite inför min utbytesansökan, och tänker att ni kan få se tre A3-teckningar från den tröga förra terminen. Jag gjorde fler teckningar och några tryck, så fullt så här mager var inte produktionen, men det här är nog de enda jag kan tänka mig att infoga i min officiella portfolio.
allt gott
eder
Petter
