Så som där en dröm slutar och en annan tar vid gled sommaren diffust över i höst och själv gled jag mindre diffust över Nordsjön. Trasiga hus och välvegeterade tegelmurar omslöt Ayr - Glasgow-tåget och snart stod jag ånyo blottad, med kappsäck i hand, under gråfuktiga, skotska skyar. Subwaymackor och samma gamla pubar. Parklöprundan och sol på skoltrappan. Lägenhetshäng med klasskamrater på Sauchiehall Street, en billig James Joyce på Great Western Road och två kassar mat från Waitrose på Byres Road. Säsongen inleddes omåttligt starkt med en glödande Fever Ray-konsert. I lägenheten finns en nyinflyttad grabb. Den heter Mark, har bott i Argentina och ska börja första året måleri. Jag stekte honom ett par skivor haloumi och blev vän med han. I mitt fönster har jag ställt en basilikaplanta. Hösten ska bli kulinarisk och nyttig. En natt lyssnar jag på Silent Shout i nedsläckt rum, tittar ut på gyllene gatlampssken och känner en speciell sorts frihet. Friheten man får av att ha två hemstäder. Friheten från allt för långa perioder av vardag. Det romantiska skimmer välbekanta platser får när man återser dem efter perioder av bortavaro.
Och så, för att definitivt och distinkt besvara ett spörsmål som adresserats mig säkert två dussin gånger de senaste dagarna. Hur det känns att vara tillbaka i Glasgow? Jo, bra.
Mig veterligen
eder
Petter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar