måndag 15 februari 2010

Brev #16


Kära vänner,

Det ljusnar. Jag har haft en fantastisk helg med oförskämt många glädjeämnen. Inte bara har jag sett två konserter varav den ena superb (Hot Chip) och den andra okej (Spoon), utan jag har också:
...druckit öl med Cissi, som var här med sin Stian ett par dagar
...läst en helt genialisk bok (Arcadia, av Tom Stoppard)
...pratat med Love på telefon
...köpt tre £3-skivor
...sett en fantastisk film (The Remains Of The Day)
...och inte minst; i fredags gjorde jag tillsammans med två amerikanska klasskompisar årets första riktigt lyckade stadsutforskning. Remarkabelt att jag spenderat 5 månader i stan och först nu upptäckt vackra, vackra Necropolis. Borde ha förstått att det krävdes en kyrkogård för att få mig på humör. Den är nu min nya favoritplats här och jag funderar på att bli en riktig got och hänga där jämt.



I Glasgow begraver man veckodagar

En av de mest hjärteknipande gravstenarna

Det var här informationsteknologin hamnade efter att bubblan sprack

Det här är mitt nya favoritfoto på bloggen. Titta på det länge. Det har allt.

Finn ett fel


Larissa fotar myllret

Ett pyttelitet kamikazeplan siktar mot gravfältet...

...resultatet: en tragedi


Konstskapandet rör sig framåt. Långsamt, långsamt, men jag börjar förnimma en känsla av att vara något på spåret i alla fall.

Så jag avslutar med


hjälpsamt

eder

Petter

1 kommentar:

  1. Hej Petter!
    Jag befinner mig just nu och tre veckor framåt hos dina fina färäldrar och mina härliga vänner. Jag skall gå en webb-kurs här i Gtb ... Din stolta mamma (mammor är sådana ...) plockade upp din blogg (som jag skam å sägandes inte varit inne på på väldigt länge) för att visa mig vad du producerar därborta på andra sidan Nordsjön. OCH jag blev mycket imponerad av dina alster!
    Jag var själv, i ungefär din ålder, i Paris som assistent till en modefotograf som bl a jobbade för franska Vouge. Jag smet en dag och strövade runt på Pere´ la Chase (eller hur fan det nu stavas ...) och plåtade Jim Morrisons, Edith Piaffs och Oscar Wildes gravar och deras förmodade multnande eller multnade knotor. Mina bilder som jag kom hem med i min Leica laddad med Tri-x var tunga som granitblock utan gråtoner (jag tror att jag levde under Christer Störmholms mörka ok som rådde under 60- och 70-talen ...). Dina bilder är fyllda med vacker poesi. Jag tänker mer på livet än på döden då jag ser dom. Fortsätt så Petter och blanda bilderna med dina vackra ord och tankar!
    Många varma och jag-tror-på-dig-tankar!
    Allan

    SvaraRadera