Klockan är 5 på söndagsmorgonen, och alla hotellgästerna har gått och lagt sig, så jag tänkte jag kunde skriva er höstens första brev här i mitt lilla receptionsbås.
Skolan börjar på tisdag. Efter drygt tre månaders lov känner jag både lättnad och oro över att sätta igång igen. Det har varit en tuff sommar. Jag tänker tillbaka på ett mörkt vortex av ångest och skuldkänslor och ger upp om att reda ut vad som egentligen hände. Jag sugs inte nedåt längre i alla fall. Frestas att påstå att jag snuddat vid botten under sommaren och sparkat mig uppåt igen, men dels är det en illa sliten aforism, och dels är den säkerligen osann. Botten når man inte så lätt, inte ens när man helt förlorar greppet om sig själv i samma veva som man sårar någon annan.
Jag träffar Jo och ser smärtan i hennes ögon, men vi pratar om vad vi gjort sedan sist, vad vi har för planer för kvällen, hur vi känner inför våra nya ateljéplatser, och beter man sig som att det är naturligt att bara vara vänner kanske det till slut blir det.
Men, nej, jag är verkligen inte i någon drömposition för att påbörja sista året av min examen. När ångesten skymmer sikten åt alla håll finns inte så mycket plats för kreativa tankar, så jag är närmast nollställd vad gäller konsten. Får väl försöka vända det till något positivt. Börja från scratch igen. Jag vet ju att allt känns hanterligt så fort jag får fullt upp. Har organiserat dagliga filmvisningar för hundratals konstskolenykomlingar den senaste veckan och återvunnit lite av min självbild. Dricker öl i vår nya studentkår, återser gamla ansikten och påminns om att jag har en plats här i Skottland trots allt.
Mitt nattportierpass lider mot sitt tysta, trötta slut. Snart skiftar Glasgowhimmelen från svart till grått igen och jag kan promenera hem för några timmars förmiddagssömn. Garnetthill klockan 8 en söndagsmorgon är öde, liksom urblåst, och varstans fläckat av lördagsnattens rester. Känslan av att ha genomlevt något. En suddig obehaglig dröm som övergått i ett färglöst men välbekant uppvaknande.
Innan jag somnar tänker jag på Hornkullens silvergruva och natten jag tillbringade där. De mystiska fågellätena från den kolmörka tallskogen. Hur ensam jag kände mig. Hur tillfreds i ensamheten.
Jag tänker på att simma naken i en svensk skogssjö. Sedan krypa in i ett enmanstält och höra vågkluck och nattljud genom mörkblått tyg. Tanken frigörs från oron. Det här är vägen ut ur min förbannade tid.
Kärlek är en restprodukt från förlorade sammanhang.
mvh
Petter
