Brev # 29

Hej igen

Klockan är 5 på söndagsmorgonen, och alla hotellgästerna har gått och lagt sig, så jag tänkte jag kunde skriva er höstens första brev här i mitt lilla receptionsbås.

Skolan börjar på tisdag. Efter drygt tre månaders lov känner jag både lättnad och oro över att sätta igång igen. Det har varit en tuff sommar. Jag tänker tillbaka på ett mörkt vortex av ångest och skuldkänslor och ger upp om att reda ut vad som egentligen hände. Jag sugs inte nedåt längre i alla fall. Frestas att påstå att jag snuddat vid botten under sommaren och sparkat mig uppåt igen, men dels är det en illa sliten aforism, och dels är den säkerligen osann. Botten når man inte så lätt, inte ens när man helt förlorar greppet om sig själv i samma veva som man sårar någon annan.

Jag träffar Jo och ser smärtan i hennes ögon, men vi pratar om vad vi gjort sedan sist, vad vi har för planer för kvällen, hur vi känner inför våra nya ateljéplatser, och beter man sig som att det är naturligt att bara vara vänner kanske det till slut blir det.

Men, nej, jag är verkligen inte i någon drömposition för att påbörja sista året av min examen. När ångesten skymmer sikten åt alla håll finns inte så mycket plats för kreativa tankar, så jag är närmast nollställd vad gäller konsten. Får väl försöka vända det till något positivt. Börja från scratch igen. Jag vet ju att allt känns hanterligt så fort jag får fullt upp. Har organiserat dagliga filmvisningar för hundratals konstskolenykomlingar den senaste veckan och återvunnit lite av min självbild. Dricker öl i vår nya studentkår, återser gamla ansikten och påminns om att jag har en plats här i Skottland trots allt.

Mitt nattportierpass lider mot sitt tysta, trötta slut. Snart skiftar Glasgowhimmelen från svart till grått igen och jag kan promenera hem för några timmars förmiddagssömn. Garnetthill klockan 8 en söndagsmorgon är öde, liksom urblåst, och varstans fläckat av lördagsnattens rester. Känslan av att ha genomlevt något. En suddig obehaglig dröm som övergått i ett färglöst men välbekant uppvaknande.

Innan jag somnar tänker jag på Hornkullens silvergruva och natten jag tillbringade där. De mystiska fågellätena från den kolmörka tallskogen. Hur ensam jag kände mig. Hur tillfreds i ensamheten.
Jag tänker på att simma naken i en svensk skogssjö. Sedan krypa in i ett enmanstält och höra vågkluck och nattljud genom mörkblått tyg. Tanken frigörs från oron. Det här är vägen ut ur min förbannade tid.

Kärlek är en restprodukt från förlorade sammanhang.

mvh

Petter

Brev #28

Kära vänner,

Äntligen får jag tid att skriva detta, den tredje terminens enda brev till er. Jag har aldrig i mitt liv haft så lite tid för mig själv som de senaste två månaderna. Det händer mycket i skolan på våren varje år, men i år har jag ju dessutom haft Jo att portionera en stor del av mitt fokus på. Detta att ha flickvän är ju i sig ganska så ovant för mig, men att dessutom ha henne som klasskamrat, ateljégranne och relativt nära boende gör att situationen blir än mer omtumlande, och – om jag får lov att uttrycka mig så negativt om något så fint – rentav jättesvårt att anpassa sig till. Ibland blir jag rädd att jag helt tappar bort mig själv i processen. Och Sverige. Trots att allt som händer här är övervägande positivt och underbart så längtar jag plötsligt hem rejält. Men jag har ju beslutat mig för att tillbringa lejonparten av sommaren här i Skottland i år, så jag hoppas ni inte glömmer bort mig, och att så många som möjligt av er tar tillfället att komma över på besök.



Vår i Glasgow


Jag har ju tänkt hitta ett jobb också, men det tiotal ansökningar jag hittills fått ut har inte gett något än, och med de senaste veckornas slutspurt i skolan har jag inte haft varken tid eller energi över för flera. Den ekonomiska situationen börjar bli riktigt prekär.

Men för att stämma om skällan och vända på myntet; låtom oss tala om skolan! De sista veckorna i ateljén var alldeles fantastiska. Förlängda öppettider, ett par tillfredsställande projekt och fint väder ledde till så här glada miner ute på brandtrappan, nästan dagligen:



Terminen är nu i stort sett över. Jag har fått två mycket smickrande betyg; A5 för mitt ateljéarbete och A4 för min uppsats, om nu det säger er något överhuvudtaget. Bra är det i vilket fall. Och de senaste två veckorna har jag hjälpt avgångseleven Josh bygga en bastu och ett växthus i spännande symbios inför den stora avgångsutställningen som äger rum om två veckor. Tills dess ska jag nu fokusera på jobbsökande och tecknande på mitt senaste animationsprojekt.

Jag och Jo åkte förresten till Wales en helg, för att närvara på Joannas farbrors bröllop. Vi bodde allihop på världens finaste hotell, ensligt beläget ute vid Pembrokeshires makalösa klippkust. Bröllopet var bedårande, Monks-släkten uteslutande vänlig, musicerandet oupphörligt och bröllopskvällens ceilidh totalt utmattande. Här följer några favoritbilder från denna fantastiska plats, men för mer visuellt berättande rekommenderar jag mitt facebook-album, som alla borde kunna komma åt här.



Hotellet

































Ja, jag badade. I havet. Det gjorde ont.






Så ja, för att sammanfatta tredje terminen; fullspäckad, svårhanterad, men överlag fin.





Mina bidrag till terminens filmposters


Var inte främlingar

eder

Petter

Brev #27

Kära vänner,

Vad kan jag säga? Jag har alldeles försummat detta hörne av min bloggosfär i år. Jag tror att jag skyller på hur upphackad terminen varit hittills. Först var jag bara i Glasgow två veckor innan jag åkte tillbaka till Göteborg för att föreläsa på Dômen om konstskoleansökningar och Glasgow School of Art. Sedan var jag här några veckor innan jag under vår 'Reading Week' tog flyget över Atlanten för att hälsa på min flickvän Jo i Calgary, Kanada. Och nu är det bara två veckor kvar av terminen innan jag kommer till Götet igen den 18:e mars.


Vi tittade till de rockiga bergen

De var la fina

Men låtom oss fokusera på Glasgow. Det är mestadels grått och deprimerande här den här tiden på året, men jag håller mig rejält sysselsatt medan jag väntar på att Jo ska komma tillbaka från sin utbytestermin. Har förutom alla möten jag redan går på nu även engagerat mig i vår filmklubb Big Screen, där jag och fyra andra väljer filmer som vi visar gratis för hela skolan varje tisdag. Förrförra veckan hade vi David Shrigley som gäst och han visade en bunt av sina animationer. Skoj att hänga i baren med världskändisar.


David visar sin storyboard för What Happens After You're Dead





Två posters jag tecknat och designat för Big Screen


Har även på allvar dragit igång vår läsgrupp, så en söndag som den här tillbringar jag med diverse texter, både för diskussion med mina klasskamrater, och för min kommande uppsats "A History of Progress".

Jag har förresten landat ett drömjobb; köp aprils nummer av Faktum så får ni läsa fyra korta musikrecensioner författade av undertecknad! Lönen är dock blygsam, så betalda jobb står fortfarande högt på listan över saker jag borde ta tag i snarast. Hur jag ska organisera min sommar börjar bli en ganska tyngande frågeställning. Jag vill vara i Sverige, jag vill vara med Jo, jag måste jobba, jag vill besöka både England, Finland och Serbien. Hur ska det gå ihop? Antagligen gör det inte det, men jag och Jo har börjat snegla på Norge som den potentiella frälsningen... Har ni andra tips så lägg det på mig (taskig svengelska)!

Konstmässigt har jag på uppmaning av mina lärare undvikit storslagna projekt denna termin och ägnat min ateljétid åt experiment och skissande. Nedan en skissartad installation jag gjorde i vår klassutställning häromveckan:




Ja, nu har ni blivit bristfälligt uppdaterade. Kanske kommer det ett brev till innan den 18:e, men jag skulle inte hålla andan om jag var ni...

För Sverige emot tiden

eder

Petter