Här sitter jag i ateljén en lördagsförmiddag, lyssnar på Dave Brubeck och trivs. Det finns en rad anledningar till denna trivsel, men låt oss börja med den redan nämnda; min nya ateljéplats. Så här ser den ut:
Jag har flyttat ut ur the Mackintosh-building, upp för en backe och in i J.D. Kelly-building. Vi är fjorton från vår klass som huserar i en korridor här på översta våningen. Under oss finns två våningar grafikverkstäder, och via en korridor i källaren är vi även förbundna med fotograferna i the Richmond-building. Dessa byggnadsnamn betyder förstås väldigt lite för er som inte varit i Glasgow eller studerat skolkartan noga, så låt mig istället räkna fördelar. För det första så slipper vi turister, förstakluddare och andra störningsmoment som kryllar runt i the Mack. Förutom oss fjorton tredjeårsmålare så finns på denna våning endast några screentryckare och i rummet bredvid mitt, lustigt nog, svenska Nina, som gått på fotohögskolan i Göteborg, känner Vladimir (en av lärarna på Dômen) och jobbat på sin doktorsavhandling här i Glasgow i 5 år. Vi kan med andra ord rå oss själva, och har till och med egna vattenkokare och en kaffemaskin. För det andra så är våra ateljéer mer som rum, vilket jag med min nuvarande arbetsprocess uppskattar väldigt. Resten av klassen är kvar i Mack, i tre stora salar, och medan deras utrymmen är större i år, takhöjden magnifik och ljuset flådigt, så är jag ändå glad att slippa känslan av att sitta i ett bås, med öppna passager till 10-15 andra ateljéplatser. Här i J.D. Kelly delar jag mitt rum med Rebecca och Karen, men som synes på bilden ovan är mitt utrymme ändå rätt avgränsat och tjejerna är toppen som grannar. Det hela har helt enkelt en mysfaktor som the Mack saknar. Ännu en fördel, för att inte säga lyx, är utsikten här. Så här ser den ut genom mitt fönster från där jag nu sitter:
Och så här ser den ut från brandtrappan alldeles utanför min plats, där vi tillbringar mycken tid med våra tekoppar i hand:
En fjärde bonus, som jag troligen kommer få anledning att återkomma till längre fram, är trappan som leder upp till taket...
Den enda egentliga nackdel jag kan se med att ha min ateljé här uppe är att jag är lite längre ifrån the Vic, caféterian, träverkstaden och alla de aktiviteter som är centrerade kring Mackintosh. Men detta vägs upp av en ytterst trevlig tendens så här i början av terminen. Mina kamrater och jag är nämligen extremt taggade för att ta saker i egna händer och starta allehanda projekt. Inte minst börjar jag själv äntligen etablera mig i den nätspinnande spindelroll jag trivs så bra i. Jag är numera klassrepresentant och har instigerat veckomöten, där vi förutom att diskutera frågor jag behöver ta upp med lärare och ledning också planerar "student-led crits" (jag orkar inte översätta alla begrepp, ni fattar), läsgrupper och egna grupputställningar utanför skolan. Vi kommer ta över helt enkelt. Våra tre nya lärare har jag hittills bara sett vid första introduktionsmötet, och årets H&C verkar bara handla om att förbereda sig för uppsatsskrivandet nästa år, så vi fyller ut utbildningen på egen hand!
Vad gäller min egna konst så har jag bokat Vic-galleriet för 22-25 november, då jag om allt faller på plats kommer bygga en smått megalomanisk installation vilken det mesta av min ateljétid nu går åt till att planera. Ni är alla hjärtligt välkomna att komma över och beskåda min triumf/mitt nederlag.
I övrigt är Glasgow nästan för levande så här i höstens början. Vernissager, workshops, filmklubbar, lägenhetsfester, konserter, föreläsningar... Hade jag inte börjat tacka nej till aktiviteter hade jag knappt fått någon tid över för mig själv.
som fisken i det proverbiala vattnet
eder
Petter
P.S.
Ville bara dela med mig av den idyll av hemtrevnad som mötte mig i köket vid hemkomst. Hans Peter är på besök och polerar undersidan på sin älskade cykel, sjungandes "You are so beautiful!", medan Jamie lagar helgpizza efter att ha ätit olika varianter av "spicy beans" i en veckas tid.
D.S.
