Brev #19

Kära vänner,

Jag sitter här med en kopp te, betraktar en mås på de av aftonsolen glödgade skorstenarna mittemot och funderar på hur de senaste tidens händelser ska sammanfattas. Min utblick är, likt taknocken, övervägande ljus med tydligt avgränsade skuggor, så kanske är det på sin plats att kvickt avhandla skuggorna först.

För det första satte isländsk vulkanverksamhet käppar i hjulet för en planerad helg i högländerna tilsammans med mor och far. Men detta kommer rättas till i juni.
För det andra, och mindre reparabla, så utbröt en mindre brand i mitt förra boende, Pelarsalen, i söndags. Branden i sig orsakade inga större skador, men den påföljande inspektionen har en gång för alla satt stopp för fortsatt kollektivboende. Jag hade inga planer på att flytta tillbaka, men känner ändå en sorg över att en tradition av fantastiska fester, ambitiösa utställningar, fina middagar och rätt och slätt ett av de bästa boenden jag kan tänka mig nått sitt slut.

Därmed över till askmolnens gyllene fond av ljus. Den centrala händelsen sedan sist har förstås varit vår klassutställning. Jag skrev i förra brevet att jag var glatt överraskad över kvaliteten på första gruppens utställning, men min grupp överträffade dem ärligt talat på alla punkter. Så tycker man förstås alltid om sin egen utställning, men kommentarer från lärare, elever och övriga gäster styrker min uppfattning. Inte minst fick jag själv helt fantastisk respons på mitt smått vansinniga pyramidprojekt som fick en central plats i galleriet. Inte mindre än 600 liter kompostjord har jag fraktat till (och sedermera från) skolan för att med bara händer pressa ihop till Monument. Även min mindre gruskub, The Distance Between Everything, som jag jobbat på sedan i vintras ledde till många intressanta diskussioner och i måndags fick jag ett mail från rektorn för arkitekturlinjen som gratulerade mig till mina verks inverkan och uttryckte intresse att köpa gruskuben. Affären har dock ännu inte förseglats, men jag håller mina tummar (inte i skrivande stund då förstås).


Jag har gott om energi och idéer över och ska i veckan försöka snacka mig till ett utställningsutrymme för en soloshow innan terminen tar slut. Men först ska jag imorgon försöka se flera av Glasgow Internationals utställningar innan festivalen tar slut, och därefter gå till centralstationen och möta Estelle, som jag inte sett på fyra år nu.

I resten av brevet vill jag berätta med bilder.

En GI-utställning besökte jag i ett exklusivt hus i the Park Circus
En hund spanade från ett fönster
Kelvingrove Park doftar och sprudlar

Som sagt

Parken fylldes av säckpipor istället för fågelsång. Det är så vi rullar i Skottland.

David Shrigley ställde ut i Kelvingrove Museum

Jag lever

Igår var jag på utomhusbio vid Glasgow Sculpture Studios. Werner Herzog, backhoppning, popcornregn...

...och Freaks

Förresten så såg jag även konsert med LCD Soundsystem i onsdags. Kan inte rekommenderas nog. Nu skymmer det.

med de allra hjärtligaste hälsningar

Petter

Brev # 18

Kära vänner,

Välkomna tillbaka till en ny säsong av Breven Från Skottland, detta olidligt spännande drama från Albas högsäte. Jag vill börja med att tacka alla jag mötte för ett fint påsklov. Det här växelbruket mellan Glasgow och Göteborg börjar äntligen kännas ganska fruktbart och naturligt för mig, även om det är underligt att inte ha ett definitivt hem. Göteborg är ju fortfarande, och kommer alltid att vara, min hemstad. Men utan en egen bostad känner jag mig ändå lite som en besökare när jag är där. Glasgow är fortfarande inte på långa vägar min stad, men samtidigt är det väldigt skönt att komma tillbaka till mitt rum och min ateljéplats. Särskilt som det var full sommar när jag landade i söndags. 20° i skuggan och slappt hängande människor överallt. Det känns som om vi ligger i alla fall en två-tre veckor före Göteborg här.

Har sedan dess kört på full fart och njuter av detta. Första halvan av vår klass hade vernissage i onsdags, och jag vet inte om det beror på mitt eget humör eller på att vi faktiskt är bättre än tredje året, men jag blev mycket positivt överraskad av den utställningen, och rätt taggad för min egen grupps vernissage på torsdag. Har bestämt mig för att göra en ganska ambitiös uppförstoring av en jordskulptur jag gjorde innan lovet, och är rentav lite nervös inför detta, då jag inte vet hur det kommer fungera. Nervositet är bra dock. Känns skönt att göra något så direkt och fysiskt, istället för att bara hänga ytterligare en rad teckningar på väggen. Har också fixat vernissagekort till utställningen, samt haft möte med den fjärde-årselev jag ska hjälpa inför examensutställningen i slutet av terminen. Allt som allt en engagerande vecka; jag är åter i mitt rätta element.

I fredags startade Glasgow International, en konstfestival, med extra många utställningar runtom i stan. Var på ett par vernissager och hamnade sedan på The Glue Factory, en gammal nedlagd fabrik, där ett konstkollektiv tryckt in oräkneliga installationer och konstverk i alla skrymslen och vrår. Att gå runt på skattsökarfärd i de dunkla cementrummen samtidigt som vernissagepartyt dunkade på nedervåningen var veckans häftigaste höjdpunkt, och en påminnelse om varför Glasgow är bra; dylik storskalig DIY-konstaktivism ser man sällan i Göteborg.

Idag städar och tecknar jag. Nästa vecka ska jag handla 500 liter jord. Hurra.

med färg

Petter Yxell

















Vi grillar marshmallows i trädgården