Brev #7

Kära vänner,

Julia åkte hem imorse. Hon har varit här i tio dagar. Vi har haft det i högsta grad angenämt. Jag ska försöka summera.

Julia får en solstråle genom kroppen. Lite som i The Omen.

För det första har jag förstås försökt visa henne Glasgow, och därigenom fått anledning att besöka flera nya ställen själv. Det har också fått mig att inse hur mycket jag faktiskt tycker om min nya hemstad. Jag har registrerat en viss nyfikenhet hos er, mina hängivna läsare, angående hur det egentligen ser ut här. Jag har ju avsiktligt varit ganska sparsam med foton så här långt. Kvalitet framför kvantitet och så vidare. Men jag ska försöka pytsa ut lite mer visuella intryck i detta mitt sjunde brev. Alla bilder i detta inlägg är för övrigt tagna med min nya mobiltelefon (ytterligare en konsekvens av mitt förtjusande sällskap de gångna dagarna är en tilltagande materialism och köplusta), som jag är mycket nöjd med.

Ett typiskt Glasgowhus

Ett par museer och konstutställningar har vi avverkat. Närmast mitt hem ligger Kelvingrove museum i en ofantligt ståtlig byggnad, där man finner några riktigt fina målningar, men i en helt obegriplig kombination med etnografiska och naturvetenskapliga samlingar. I stora hallen hänger exempelvis det gamla jaktflygplanet Spitfire tätt ovanför en samling stora djur såsom elefant och havslädersköldpadda och mittemot ett konstverk bestående av hängande vita masker. Förbryllande, fast på sina håll istället överdrivet pedagogiskt. Ett kontrasternas museum om inte annat.

Nej men, är det inte Kelvingrove Museum som sticker upp där ur Kelvingrove Park?

På GOMA (Gallery of Modern Art) ligger fokus i alla fall helt på konst, även om spektrat även här är brett med en samling abstrakt konst i konkurrens med en transsex/transgender-utställning. Höjdpunkten var nog en målning av Bridget Riley som är det mest effektiva exemplet på OP-art jag upplevt. Vågrörelserna var så påtagliga att jag en kort stund funderade på om målningen var digitalt projicerad.

Vi har också fortsatt odla den fäbless för mediakonsumtion vi la en solid grund för under sommaren. Inte mindre än fyra biobesök har vi hunnit med. I sexvåningsbiografen såg vi The Imaginarium of Dr. Parnassus, som var lite av en besvikelse även om Tom Waits var fin som djävulen och specialeffekterna var häftiga. Bättre då med nattvisning av Ferris Bueller’s Day Off på GFT, med fullsatt salong, öl och lätt feststämning. Once Upon A Time In The West var väldigt mäktig att få se nyrestaurerad i stort format och Chan-Wook Parks nya film Thirst kan rekommenderas. Snygg, intensiv och lagom motbjudande. Och så förstås otaliga vilostunder i sängen med Deadwood, Monty Python, Mr Show och musikvideos på MacBookarna.

Såhär kan det se ut i West End; min del av stan

Inspelad kultur i all ära, men i måndags var vi på konsert och det var näst intill perfekt. Bat For Lashes var precis så bra som man kunde hoppas. Varenda låt lät snäppet bättre än i studioversion, med dundrande trummor och vacker iscensättning. Men Yeasayer, som i egenskap av förband bara spelade sex låtar, varav tre splitternya, var ta mig tusan ännu bättre. Jag blev i alla fall helt knockad. Nya skivan som kommer i februari kommer vara guld. Guld säger jag!

ABC har Europas största discokula...

...och väldigt, väldigt bra konserter. Nästa gång: Grizzly Bear + St. Vincent.

Vi åt fisk på hipp japansk restaurang också.

Det är en väldigt selektiv bild av Glasgow jag ger er, det förstår ni väl?

Skolan har ju av uppenbara skäl fått stå tillbaka lite den gångna veckan, men då fröken Olanders är en sömntuta av det lunchmissande slaget så har jag varit i ateljén under förmiddagarna och försökt producera. Har mest fokuserat på blyerts och fortsatt på idéer från sommaren. Även jobbat en del på en plåt jag påbörjade under grafikveckorna som jag börjar tycka ganska bra om. Känner mig lite frustrerad över att jag inte börjat några helt nya och utmanande projekt än, men fick väldigt bra kritik och mycket input under en gruppgenomgång häromdagen. Peppar inför mina första seriösa måleriförsök som jag förhoppningsvis kommer igång med nästa vecka.

lite ensamt

eder

Petter

Brev #6

Kära vänner,

Det är över en vecka sedan jag skrev till er senast. Jag vill försäkra er om att det inte är ett tecken på glömska, utan enbart en följd av att Glasgowlivet börjar ta formen av vardag och således inte ter sig spännande nog för mig att beskriva i minsta detalj. Men självklart finns det stoff för berättelser även i grånande veckodagar.

Skolan fortsätter att vara lika delar frustrerande och exalterande. Inom planering och tidsoptimering fallerar man gång på gång, men nu har klassen i alla fall delats upp i fyra mindre grupper. Min grupp börjar med två veckors grafikkurs och den gångna veckan har jag spenderat i etsningsverkstaden tillsammans med sex tjejer och intaglio-lärare Ian. Lite förvånande, med tanke på att detta ändå är andraårselever i en högskoleutbildning i Painting & Printmaking, så är jag den enda i gruppen som överhuvudtaget testat intagliotryck innan. Jag ligger således två år före övriga i detta avseende, så det har varit mycket repetition och grundläggande fakta för mig. Men jag försöker ta det som en nystart, varje grafikverkstad har ju sina egna rutiner och småknep man kan lära av, och ska sanningen fram så var inte mitt slutresultat efter de första tre dagarna det minsta bättre än tjejernas. Främst skyller jag detta på att vi här p.g.a. kostnaden etsar i stål istället för koppar, vilket ger en besvärlig tryckton och kräver nya urtorkningsmetoder. Nåja, nog med tekniknörderiet. Jag får bra kontakt med Ian, och verkstaden är rymligare, renare och bättre utrustad än Dômen, så lite grafiknytändning kanske kommer på fråga.

I ateljéerna är läget oförändrat. Min kompis Nick, som är i den grupp som har ateljéarbete på schemat dessa veckor, irriterar sig mer och mer på bristen på struktur och lärarkontakt, så jag hoppas att det bättrar sig om en vecka. Själv har jag tagit hem teckningsblock och pennor så att jag kan jobba på mitt stora skrivbord här istället, och Jamie har dessutom hjälpt mig snickra ihop ett alldeles utmärkt justerbart teckningsbord som jag tar med mig till skolan så fort det i alla fall finns eluttag för lampor där…

I den positiva kolumnen hamnar i alla fall torsdagarnas teori-del; H & C, som består av två föreläsningar, vanligtvis en mer historiskt eller allmänvetenskapligt orienterad timme och sedan en med mer fokus på konstteori. Föreläsarna verkar extremt kompetenta, både vad gäller sina ämnesområden och konsten att hålla pedagogiska och entusiasmerande föreläsningar för ett par hundra andraårselever i en mörk biosalong. Inte ens PowerPoint-presentationerna (på widescreen-bioduk) krånglar!

Idag hade vi också vårt första ”Friday Event”, som är en öppen allmän föreläsningsform med inbjudna gäster, i samma biosalong (Glasgow Film Theatre är underbart även för annat: Späckat program med alternativfilm och klassiker för £4/biljett). Dagens gäster var fotograferna Chris Wainwright (kolla in hans "Red Sea"-serie) och Thomas Joshua Cooper som visade utvalda bilder och pratade om sitt konstnärliga arbete i relation till sina lärartjänster. Mycket trevligt.

Vad kan jag mer förtälja? Livsmedelsutbudet frustrerar mig alltmer. Framför allt är det frånvaron av basprodukter såsom bröd, ost och större förpackningar av yoghurt som ställer till det för mig. Jag är ju en person som tenderar att vara hungrig ofta och mycket, men vad finns där för mig i den sena natten när magen kurrar och matlagning ter sig stökigt? Inga Gorby’s i alla fall, så mycket kan jag säga. Jag finner mig hänvisad till snabbmatsutbudet, vilket i och för sig finns nära och bland annat bjudit på den goda upptäckten pakora, men som också har sina risker, vilka visade sitt fula tryne då jag häromdagen åt kinamat utan tanke på att någon kunde komma på den idiotiska idén att krydda kött med jordnötssmör. Nåväl, ett obehagligt hals- och magknip, en adrenalinspruta och ett dussin piller senare har jag fått ytterligare en påminnelse om hur försiktig jag tydligen måste vara. SubWay-mackor och en massa frukt från den dyra men lyxiga eko-affären runt hörnet får bli min räddning.

Åh, och så har jag träffat David Shrigley och fått några streck av honom i mitt exemplar av hans röda bok. Underlig filur.

i väntan på svar

eder

Petter

Kändisvarning i skolan.